Välj en sida

Bästa midsommarfirare!

Nu är det midsommar i ett Finland som firar hundra år som självständig nation. Men i vårt land och här i Snappertuna har vi ju levt längre än så. På Snappertunas ängar och gårdar har det uppstått kärlek många sekler tillbaka. Här har mina föräldrar blivit kära. Min mormor och morfar. Min farmor och farfar. Och deras föräldrar har i sin tur blivit kär här.

Midsommaren är en helg då vi ofta vill umgås med just dem vi håller kära. Med dem vill vi äta gott och kanske ta vårt första dopp. Med dem plockar blommor längs med dikesrenen och sitter uppe sent för att uppleva den ljusa sommarnatten.

Och många vill göra detta ute på landet. Och här, just här, i Snappertuna är det ju så förbannat fint. Raseborgs slott som tornar upp sig här vid ängen. Lummigheten, grönskan. Ängarna och vidderna som vi ser ut över när vi kör hit. Klart att vi vill komma hit.

Jag tycker mig se åtminstone två tecken på att vår tid behöver byarna ute på landet.

Ett tecken är att vi söker oss ut på landet om somrarna. Städerna töms för en gång skull på folk. Jag är själv en av alla de där stadsborna som gärna slipper stan på midsommaren. Men jag tänker att om det ska finnas en by på landet att fira midsommar i kan inte byn stå tom resten av året. Byn behöver leva året om. En by kanske kan ses som ett hus. Ett hus som lämnas öde förfaller. Mössen flyttar in och börjar gnava sönder inredningen. Samma är det med en by. Det måste bo människor i byn året runt för att den över huvudtaget ska finnas.

Därför är jag besviken när politiker och beslutsfattare i vår hundraåriga nation tror att de löser problem genom att lägga ner de små byskolorna runt om i landet. Innan byskolorna råkade illa ut var det andra avgörande instanser som bybibliotek, banker, närmaste BB:t och bybutiker som lades ner.

Ett annat tecken på att vi har behov av byn är Facebook. När vi loggar in på Facebook på vår dator loggar vi in i vår tids by. Det visar att vi människor har behov av de små sammanhangen.

Vi har behov av det lilla trygga sammanhanget. Där vi vet lite vad den andra håller på med. Där vi inte försvinner i anonymitet. Där det är lätt att känna tillhörighet.

Vi kan se Facebook som en plats för skvaller och kontroll. Men jag ser Facebook som en plats för nyfikenhet och gemenskap. Vi följer den där gamla kompisen från skolan. Vi kanske inte träffas personligen men vi bryr oss ändå väldigt mycket om att det går bra för vännerna från förr. Lite som med grannar i en liten by vill vi veta att de har det bra. Vi tittar in på grannarna gårdar för att se efter att de har det bra.

Jag har växt upp i två hemländer. Finland och Sverige. Jag har flyttat av och an mellan länderna och exakt vilka år flyttlassen har gått är onödigt att dra i detalj just nu för jag vet knappt själv. Men 1994 var jag en stadsbo från Västerås som flyttade ut i Snappertunas skogar och började årskurs fem här i skolan.

Jag minns det första födelsedagskalaset jag blev bjuden på. För mig var det ett kalas med nya kompisar som jag fått i skolan och födelsedagsbarnets föräldrar hade jag aldrig träffat. Därför blev jag alldeles stum då mamman i huset kunde räkna upp vad hela min släkt heter. ”Nämen e du från BACKERS! Jo men då vet jag ju preciiis vem du e! Du har en farbror som heter Anders och en annan av dem heter Svante. Ajsiduändå! Ni ha flytta tillbaka nu!” I Västerås hände aldrig sånt. Jag visste inte hur jag skulle känna inför detta, att jag kom hem till folk som för mig var helt obekanta medan de däremot kunde rabbla mitt släktträd.

Men det här fick jag ju snabbt vänja mig vid. Idag tycker jag bara att det här är charmigt. Nu för tiden är det jag själv som rabblar upp mina farbröder då jag träffar nya bekanta härifrån trakten.

Vi bodde på pappas barndomsgård Backers och förstås fick jag höra hur han och hans bröder hade skidat heeeela långa vägen till skolan då jag klagade på att jag behövde gå ända till Granklövsbackan där skoltaxin hämtade mig vidare till skolan. I skoltaxin satt vi förövrigt minst två skolbarn för mycket, i famnen på varandra åkte vi av och an i baksätet i en enda hög. Ena stunden hade vi kinden mot vänster fönsterruta och nästa hade vi den pressad mot höger fönsterruta.

Jag antar att sånt bara hände i skoltaxin på 1900-talet och inte nu mer.

Det finns annat som jag också hoppas att inte följt oss från 1900-talet in i 2000-talet.

Min önskelista för vad jag vill att Finland ska blir bättre på under detta sekel är ganska lång.

Den här sommaren för exakt hundra år sen var omvälvande och orolig. Och även om Finland sakta men säkert byggdes upp till ett stabilt land som kunde stå på egna ben har vi genomlevt flera krig. Åren innan självständigheten var inte heller lätta då vi skulle hålla oss på god fot med den ryska makten och samtidigt få vara ett så fritt land som det bara var möjligt under de omständigheterna.

Den svåra historien har gjort Finland till ett land med stark karaktär. Vi lyckades balansera på den svåra linan under 1800-talet och även ta oss igenom krigen under 1900-talet. De hundra år som har gått har förändrat bilden av vad en finländare är. I början av förra seklet sågs vi faktiskt som ett svagt folk, men den bilden är totalt förändrad idag. Vi uppfattas som ett folk som är rakt på sak och som får saker gjorda. Sisu. Ni vet.

Som jag sa är min önskelista för mitt land Finland lång.

Jag hoppas och önskar att vi kan blanda upp vår sisu med bättre kommunikation. Mer öppenhet. Om vad vi innerst inne känner. Vi har rätt att visa oss svaga. Det går att vara både stark och svag. Jag vill att vi ska vara öppna inför både våra egna svårigheter och andras. Jag önskar också att vi trodde mer på att Finland har mer än Nokia, Angry Birds och Saara Aalto att ge världen. Varför inte “låta tusen blommor blomma”?

På min önskelista står också att vi i det hundraåriga Finland vågar tro mer på mångfald. Men tyvärr bygger vi ofta höga murar, är rädda för att hjälpa folk i nöd, är rädd att det ska ta “våra saker”. Men jag tycker vi tänker för ensidigt där.

Ensidigheten möter jag själv när jag ibland får höra: “Aj, du från Sverje du”, eftersom jag pratar rikssvenska. Men tänk. Jag kan komma från Backers i Snappertuna och prata precis just så här som jag gör. I Finland 2017 måste vi kunna hålla fler bollar i luften samtidigt. Vi kan höra hemma på fler ställen än ett.

Världen är mångsidig. Alltså måste vår syn på världen och varandra vara mångsidig. Vi behöver olika typer av människor, med olika bakgrunder. Byn behövs. Staden behövs. Vi behöver varandra och vi behöver mångsidiga människor som kan tänka flera tankar samtidigt. Vi behöver inse paradoxerna i oss själva, i varandra, i världen.

Tack vare av att mina föräldrar valde att flytta från Västerås till Snappertuna 1994 står jag här framför er idag och håller detta midsommartal.

Jag vet att jag inte var ett lätt litet barn att flytta på, så som de gjorde. Som trettonåring skrev “Sverige är bäst” i varenda skolbok och ville alltid hem till Sverige så fort det blev skollov. Men faktum är att jag faktiskt ändå trivdes riktigt bra, även om jag tyckte att det var ytterst obehagligt under den mörkaste vintern då det var nattsvart redan tidigt på kvällen och jag skulle gå över gården från farmor och farfars hus, Thelma och Hilding Lindholm i Backers, hem till mig som bara låg max 30 meter bort. Jag sprang som ett skott, trots att farmor stod på trappan och lovade titta att jag säkert kom hem till mig, När jag tänker på det nu inser jag att hon måste ha skrattat lite åt att jag var så livrädd.

Jag uppskattade att få bo på samma gård som farmor och i Snappertuna skola fick jag vänner för livet. Ändå blev jag rotlös. Två hemländer blev en tid inget hemland. Det hände lite för ofta att människor krävde att jag bara svarade ETT land. “Men alltså varifrån kommer riktigt. Sverige ELLER Finland”, kunde jag få höra.

2009 kom en vändpunkt som till slut löste det här problemet för mig. Min morfar Sten, född och uppvuxen på Husqvarn här i Snappertuna, kom hem till mig i Stockholm med några brev som hans mamma Ines hade skrivit 1918.

Ines brev öppnade upp en stor port till vår historia och jag kunde inte släppa de breven efter det.

Ines och jag har det gemensamt att vi bosatte oss i Snappertuna utan att vi själva medvetet har planerat det. Ines kom hit för att sommarjobba i bybutiken, men hon hade bara tänkt stanna en kort tid. När Verner i Husqvarn började uppvakta henne beslöt hon sig för att packa väskan och åka tillbaka till Hangö. För hon skulle absolut inte ville bli en bondmora på landet. Både Ines och jag ser oss som stadsbor. Så jag förstår precis hur hon tänkte.

Men 1913 gifte hos sig med Verner i köket i Husqvarn och i Snappertuna dog hon 1970. Ines lärde jag känna genom hennes egna ord, i brev som hon skrev till Verner då han satt i de rödas fångläger i Helsingfors under inbördeskriget.

Utifrån hennes brev grävde jag vidare och hittade både Finlands historia och min egen. Det blev ett Projekt Ines, som idag är en bok om Ines och ytterligare fyra livslevande kvinnor vid tiderna omkring Finlands självständighet och inbördeskrig.

Projekt Ines gav mig tid att reflektera över varifrån jag kommer. Och det här ju härifrån, som jag kommer. Från Snappertuna ängar och skogar. Mormor morfar. Farmor och farfar. Och i släktled bakåt.

En viktig Snappertunakvinna i min bok heter Josefina Hägg och bodde under inbördeskriget ute i Snappertuna skärgård. I Filkrog. Josefina symboliserar vår oberättade historia. Och sådana finns det många av.

Tack vare Josefinas barnbarn, min gudmor, Anki Hägg, som jag fick intervjua, kunde jag skriva in Josefina i historien om då Finland blev självständigt. Hon kom från Karis och hade nog säkert tänkt bli där men hennes make dog och hon blev ensam med deras två barn. Då träffade hon Alfred Hägg från Filkrog och han hade hamnat i samma situation. Hans fru dog och kvar blev han med deras fyra gemensamma barn och dessutom hade han två bonusbarn. Var Josefinas och Alfreds kärlekshistoria börjar vet vi inte säkert men det kan ha varit på torget i Karis där Alfred som var fiskare sålde sin fisk, och dit Josefina kom för att handa. Men någonstans träffades de och på den vägen slog de ihop sina familjer.

Ines hade tid och möjlighet att skriva brev, men Josefinas livssituation var sådan att hon inte hade den möjligheten. Ines hamnade på vita sidan i kriget medan Josefina hamnade på den röda. Jag säger ”hamnade” för jag är inte säker på om den sida de stod på var självvald. Det handlade aldrig om ett aktivt val för den ena eller den andra sidan, det var livssituationen och omständigheterna och kanske framför allt männen de var gifta med som mer aktivt valde sida.

Snappertuna-kvinnor var de hursomhelst båda två. Ingen av deras namn nämns i en historiebok. Just därför ville jag sätta deras historia på pränt. Få den tysta historien att höras.

Ines och Josefinas liv är en del av Finlands historia. Alla vi som står här på ängen just nu, midsommarafton 2017, är en del av Finlands historia.

Historia är inte bara de stora männen och slagen. Historia handlar om dig och mig och oss alla. Om den inte gör det blir historieskrivningen på hälften. Den blir dessutom svår för oss att lära oss när vi inte känner igen oss i den. Och det är viktigt att kunna sin historia. Det är bara med historien med oss som vi kan gå in i framtiden på stadiga ben.

Vi kan inte anklaga oss själva eller andra för att vara historielösa om vi inte får historien presenterad för oss på ett sätt som gör oss engagerade i den, på ett sätt som bjuder in till vår delaktighet.

Min önskelista om hur vi i Finland ska gå vidare in i framtiden är, som ni hör, lång. Världen är orolig nu. Vi har tragedier att varsamt handskas med här hemma och ute i världen. Men jag tror faktiskt att fler och fler förstår vikten av att mötas i öppenhet, värna om mångfald och förmågan att se paradoxer istället för att förenkla.

Jag har också mer och mer känt att jag tillåts komma från BÅDE Finland och Sverige. I lördags t.ex när samma kompis som bjöd in mig till det första födelsedagskalaset när jag började femma ni Snappertuna skola, gifte sig. Då träffade jag hennes pappa för första gången på många år och jag märkte att han inte kände igen mig. När jag hälsade på honom sa jag: ”Jag är Anna från Backers.” ”Aj jag höll på att it känn igen dig”, sa han.

Sist och slutligen tror jag att det inte bara vara andra, utan även jag själv, som på djupet behövde förstå att jag är Anna från Backers som OCKSÅ kommer från Sverige.

Med det sagt vill jag önska er alla en fin midsommarkväll och helg. Tack!

 

Nyare inlägg
Äldre inlägg
Clef two-factor authentication