Välj en sida

12026622_10154567992450110_1754109303_n

Med de sista sidorna kvar av Ebba Witt-Brattströms diktroman Århundradets kärlekskrig kan jag konstatera att den väcker känslor, ilska, tankar. Litteraturprofessor Witt-Brattström tar Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga i handen men inte bara den, utan även ett gäng andra romanverk, dikter och dramer. Och hon har en agenda. Hon vill få kvinnor att sluta skämmas och att vi ska sluta fråga oss varför kvinnor som blir slagna inte går. Vi ska i stället fråga oss varför kvinnomisshandlaren slår. I Babel säger Ebba Witt-Brattström till Jessika Gedin att ”vi måste ta tag i det här nu och männen måste med”.

I Århundradets kärlekskrig är det ”Hon” och ”Han” som för en dialog om sin långa relation. Mannen är en fruktansvärd människa. Misshandlaren. En hemsk man i koncentrerad form. Dialogen mellan make och hustru fångar upp stil och stämningar från antika dramer till moderna romaner. Det finns ett flertusenårigt eko i samtalet. På flera nivåer.

Hon sa:

Varför är professor X så arg

frågar Virigina Woolf retoriskt.

Jag vet.

Det är för att kvinnor vågar pipa.

 

Ännu när jag ligger

nedknuffad på köksgolvet

irriterar jag.

 

”Sluta lipa uppblåsta lilla fitta”

 

Finns i havet

mera tårar

kvar.

 

Han sa:

Jag gillar inte att du är

så kollektivistisk.

 

Själv är jag bara mig själv.

Simmar inte i havet mer.

Förutom det uppenbart provocerande här, att han misshandlar och hur han tilltalar henne stör det mig att kvinnor lär sig att vara kollektivistiska medan män kan komma undan med att gömma sig bakom sin tidning och slippa göra ett jota för andra människor. ”Det finns mer kaffe” kanske han säger till hembjudna gäster och fläktar förstrött med armen bakåt mot bryggaren, för kaffet har ju hans fru satt på och ja hon har fixat hela festen. Maken behöver bara konversera med gästerna, om han har lust. Och när han har lust är det lätt för honom att uppfattas som såååå trevlig och mysig.

En man plockar ur diskmaskinen en gång eller två, sen är han för evigt i mångas ögon Mannen Som Plockar Ur Diskmaskinen. En god man.

Jag höll på att köra fast i läsningen för att ”Han” i diktromanen är en kvinnomisshandlare. Jag ville slå ifrån mig den stora bilden här. ”Äsch, han är en sån där som det ändå finns så få av”, som om det inte sa mig något större på grund av det. Men var kom den tanken ifrån?!

Om vi tittar till statistiken ser den mörk ut. Kvinnor misshandlas och mördas av män i nära relationer, exakt precis just nu. Vi behöver prata om både det. Vi behöver också prata om den instängda tvåsamheten och allt vad den innebär. Varför vill män hålla fast sina kvinnor? Även om de inte misshandlar finns det ett problem med ägandet från mannens sida i relation till kvinnor. Det finns en skala av olika situationer. Alla män slår förstås inte, men allt är inte frid och fröjd för det.

Ett exempel på mäns ägande av kvinnor är att det inte sällan är orden ”Jag har en man” som får en annan man att sluta ragga på en kvinna. Först då ger en man upp, om en annan man redan ”äger” kvinnan då är det inte längre fritt fram.

Diktromanens ”Han” säger att han inte simmar i havet mer. Det stora problemet är ATT HAN SIMMAR I HAVET (så fucking mycket) utan att fatta det själv! Jag tänker återigen på maskulinitetsforskaren och professorn Michael Kimmel ord ”Fisken är den siste som upptäcker havet”. Med andra ord: att vara man i en mansvärld har effekten att precis som fisken inte upptäcker havet, upptäcker inte män den mansvärld de lever i och vad den gör med dem. Sen blir en man lätt ledsen när någon påpekar detta för honom, känner sig illa behandlad och kränkt. Och sen är den igång. DÖDSDANSEN

Därför måste samtalen väl föras med män i rummet, som Ebba Witt-Brattström säger. Men ärligt talat tar det mig emot. Jag har tänkt mig läsa och diskutera Århundradets kärlekskrig i separatistiska rum dvs utan män.

Varför? För att män har en tendens att ta över samtalen? För att så få av männen är bra på att lyssna? För att så många män tar illa upp, för vad andra män gör, eller snarare när vi diskuterar problemen med sk manligt beteende?

Men som alltid när jag läser och lyssnar på Ebba Witt-Brattström blir jag lite klokare. Inte för att jag håller med om allt, men hon får mig att tänka ett steg längre. Sen är hon också extremt uppmärksam, snabbtänkt och höjer rösten när så behövs. Ett exempel på det är i Babelintervjun som jag nämnde innan (se den!) då hon efter Babels introfilm om henne säger att de kunde valt ett annat klipp med hennes exmake Horace Engdahl än de de valt. För i det klippet sitter hon och ler tyst medan han pratar, eller ”mansplainar” som Witt-Brattström själva säger.

Synd att ingen tänkte på det när de gjorde Liv och Horace i Europa som går på SVT nu, i vilken Horace är extremt tröttsam med sitt babblande. Ann Heberlein skriver i en krönika att Horace inte mansplainar för att han är en Man Med Kunskap, men jag håller inte med. Sen när ska vi inte lyssna på andra bara för att vi själva har stor kunskap på ett visst område? Sen när är det mannen med kunskap som sätter ramarna för vad t.ex bildning är, vilket är fallet i Liv och Horace i Europa. Jag vill höra vad Liv Strömqvist tänker, men hennes meningar huggs ständigt av först av Horace Engdahl men sen även av Strömqvist själv.

För det är ju så det blir med Män Med Kunskap i rummet, allt för ofta. Jag blir osäker på min kunskap, på mina egna ord, lyssnar för mycket, säger för lite, avbryter mig själv.

Ebba Witt-Brattström däremot, hon säger ifrån, där och då, i sändning. Så ska vi andra också göra. Vara uppmärksamma och inte bita oss i läppen, näpp. För att bli lika uppmärksam och rapp kan vi med fördel följa upp ekot som hörs från antiken och framåt, genom Århundradets kärlekskrig. Längst bak i diktromanen finns alla citat och trådar bakåt i litteraturhistorien listade. I blandade smågrupper i form av bokcirklar kan vi läsa och diskutera oss fram till en annan ordning i såväl tvåsamhet som samhälle. För de två hänger tätt, tätt samman. Kanske kan fisken faktiskt upptäcka havet.

 

 

Nyare inlägg
Äldre inlägg
Clef two-factor authentication