Välj en sida

Det är sommar och jag inledde den med fyra dagar på Biskops Arnös debutantseminarium som har hållits sedan 1960-talet. Vi var sexton debutanter på plats och tillsammans med Milena Parland som skrivit När månen skrattade och andra sagor representerade jag Finland på seminariet. Vi hade schemalagda dagar från morgon till kväll, bland annat seminarier med olika seminarieledare som föreläste och diskuterade med oss. Det var roligaste var att lära känna debuterande författare runt om i Norden. Alla deltagare var så himla fina människor som det gick lätt att lära känna. Vi kom liksom rakt in på de intressanta samtalen samtidigt som det var en lättsam kultur. Folk var smarta och unika men med stort intresse för varandra och andra. Under veckan uppdaterade jag på mitt förslag Schildts & Söderströms instagramkonto. Här nedan ser ni ett potpurri av bilderna.

Skärmavbild 2016-06-17 kl. 11.03.19

Det var många tankar som rörde sig i huvudet under veckan och en del av dem kom med på texterna till instagrambilderna. Gå gärna in och läs! En tanke som jag inte skrev om under instagram-veckan var den om ”skolat skrivande”. Alltså att gå någon form av skrivarskola. Biskops Arnö är en författarskola och självklart är det skolade skrivandet högt rankat där och det kändes i väggarna. Själv har jag dock ingen skolning i kreativt skrivande. Däremot har jag ju en svensklärarutbildning och undervisar i skrivande men i gymnasieskolan är läroplansmålen att eleverna ska lära sig behärska det formella skrivandet i form av främst utredande och vetenskaplig text. Jag förbereder mina elever för högre studier och har förstås en massa till godo för det i mitt eget kreativa skrivande.

Som barn gick jag i musikskola vilket förstås varit lärorikt för mig men i ärlighetens namn blev jag i tonåren grymt trött på allt vad musikskola heter. I många år hade jag stått som en duktig flicka och sjungit änglalikt. Det handlade aldrig om att jag skulle hitta min unika musikalitet utan tvärtom skulle jag lära mig sjunga så att min röst suddades bort och försvann in i samklang med andra röster. Det tråkigaste var kanske ändå att vi skulle stå som stela orörlig kroppar. Musikskolan lärde mig musik men gjorde mig opersonlig perfektionist. Det var skönt när jag insåg att jag inte behövde delta i det där, att jag kunde sluta i kören och sluta gå på tvärflöjtslektion.

För några år sedan vid juletid klev jag in på Akademiska bokhandeln i Helsingfors då några unga tjejer stod på en scen sjöng julsånger. De sjöng felfritt och klockrent. Deras blickar utstrålade en krampaktig strävan efter perfektion. En falsk ton, ett lite misstag, var lika med jordens undergång. Om inte förr så då upptäckte jag vilka spår av irritation som musikskoleåren satt i mig. Jag ville ropa: VARFÖR ÄR NI SÅ EXTREMT DUKTIGA?!? RÖR ER TILL MUSIKEN ÅTMINSTONE! SE INTE SÅ MENLÖSA UT!

Jag såg mig själv i dem och här har vi nog orsaken till att jag ville ha mitt skrivande för mig själv när jag skrev Projekt Ines. Det har känts viktigt att få hitta just min röst och ton i just mitt skrivande. Inte vara duktig, vara fri. Inte vara perfekt, vara flufflig. Inte vara styrd, vara orädd. 

Men nu finns min, och bara MIN, text och mitt språk svart på vitt i en bok. Jag har paketerat in en grund och ingen kan ta den ifrån mig, vilket gör att jag känner mig lite sugen på skrivskola. Faktiskt! För att jag inte behöver vara rädd att min röst försvinner in i en styrd samklang men kanske mest för att träffa andra människor som skriver. För det var verkligen en känsla av att jag fått nya vänner som lämnade Biskops Arnö.

Nyare inlägg
Clef two-factor authentication