Längden på en text säger ingenting om kvaliteten men nog fasen vill jag fira idag när mitt manus gick upp över en miljon tecken! Fatta hur många sidor text det finns att jobba med i höst när jag kommer in i den fasen äntligen. Orsaken till att jag skrivit en miljon tecken är förstås för att huvudpersonen i min bok levererar ett magiskt innehåll i sitt arkiv. Tror inte själv hon förstår riktigt hur fantastisk hon är. Hon är skarp och intelligent med sin politiska analyser och utspel, hon känner många kända politiker och debattörer i Finland, hon har ett ilsket och älskvärt temperament som ger henne en karisma, hon har dessutom ett intressant inre liv som gör att hon har en hel del att komma med även vad gäller psykisk hälsa, filosofi och religion.
Arbetet med min andra bok är en resa genom en människas liv, från unga år sent 1800-tal och sextio år framåt och det är inte direkt en ointressant historia som Finland har under dessa decennier. Jag försöker möta min huvudperson som jag vill möta människor i allmänhet. Nyfiket och med öppen blick. Analysera henne i förhållande till sin kontext och sin personlighet. Människor är komplexa varelser, frågetecknen blir många, kyrkböcker har jag insett är en snårig himla historia, så jag läser igenom arkivet nu och får som tur svaren på många detaljfrågor. Om vad systern heter, om det finns en bror, för plötsligt anar jag att en sådan finns, varför nämns han han nu från ingenstans, är det verkligen en bror, ja men jag tror det, fast jag kan inte vara säker. Och plötsligt ligger det ett testamente framför mig i arkivet och allt faller på plats. Aha!! Det fanns alltså en.
Så där håller jag på.
När svaret på en fråga klarnar, kommer nästa fundering. Min ambition med Projekt Ines var att FATTA ALLT om inbördeskriget 1918, men jag förstod snarare vad som inte går att förstå, vilka svar som inte går att bombsäkert ge. Ni vet, forskare som svarar svävande ibland. Jag fattar att de blir sådana. Aspekterna blir många. Ju mer du vet, desto svårare blir det att slå fast saker.
Men jag har valt att inte skriva akademiskt för att få drivas av känslor och nyfikenhet, men eftersom jag gillar vetenskap och fakta håller jag fast vid genren kreativ facklitteratur. Allt jag skriver är sant. Även om jag märkt att en del som läst Projekt Ines tror att jag fabulerat vissa situationer, så har jag alltså absolut inte gjort det. De fem huvudpersonerna – Ines, Anna, Anita, Dagmar och Josefina – gav mig så mycket stoff att det aldrig behövdes. Det samma gäller i min andra bok som nu tar form. Med en miljon tecken om denna magiska människa som jag nu skriver om hittar jag ny energi och inspiration, och en fastare tro på att jag en dag har en klar och snygg bok i min hand. När jag föreställer mig releasefesten ser röda sammetstyg framför mig.
