Arbetsstipendieåret börjar NU! Nästa vecka samlas mina lärarkollegor för att starta läsåret och om två veckor kommer eleverna tillbaka. Jag vill och behöver vara steget före. Känner mig lika skärpt som förvirrad just nu, denna första morgon. Men så känns ju alla första dagar efter en lång semester. Ingen anledning att freaka ut.
För sex år sedan satt jag i Helsingfors och skulle för första gången på riktigt få tid att skriva min bok. På samma sätt är det nu. Jag har dragit igång någonting som jag nu har möjlighet att ta tag i på heltid. 2012 i augusti vaknade jag sjukt tidigt, alltså vid fem på morgnarna, för att jag var så taggad. Senare på dagen damp jag ner i en djup eftermiddagssömn. Idag vaknade jag tjugo minuter innan klockan skulle väcka mig. Klockan 06.38 slog jag upp ögonen och påmindes om hur det var då. Tänkte att ”åhh då visste jag precis vad jag skulle göra” men insåg sedan att nej det visste jag inte alls. Gräset var inte grönare där än vad det är här. Det fanns lite material, massor inspiration och möjligheter som jag kunde jobba med men i övrigt stod jag vid kanten av en snårig skog som jag inte hittade i men behövde gå rakt in i. Dagmar Ruin hade jag som sällskap. Tog del av hennes berättelse och försökte få klart för mig hur jag skulle använda den. Jag besökte antikvariat och gick igenom varenda en liten dammig bok på historieboks- och biografihyllorna. Det tog sin tid innan jag hittade Anita Topelius där. Jag träffade min redaktör som sa ”skriv, bara skriv, så har du text att jobba med sen”.
Och precis så ska jag göra nu också. Skriva, skriva, skriva. Samla text efter hand som jag läser, tänker, analyserar.
Nedan två bilder från från min Facebook-feed augusti 2012. Den första från köket i lägenheten jag bodde i under augusti. Den andra från ett av antikvariaten som jag noggrant sökte igenom, i jakt på livslevande kvinnor 1918.
