Det är den 22 augusti 2018 (men hann bli 24/8 innan publicering) och det är tjugotvå dagar sedan jag började mitt arbetsstipendieår. Starten var lite trevande, men vem börjar inte trevande efter semestern? Nu däremot har jag kommit rätt långt ner i arkivlådan jag reder upp i och börjar känna hur jag likt en dykare som kommer djupare ner i havet förlorar mer och mer kontakt med det som sker där uppe ovanför havsytan. Jag känner mig också som en detektiv. Jämför handstilar och klurar på hemliga signaturer. Jag måste fastställa att det verkligen är den person jag tror, som skrivit dokumentet jag läser. Det är lite kittlande men också krävande. I går eftermiddag var jag så trött att jag somnade en stund. Det är inte likt mig.
Även denna tjänstledighet tänker jag mycket på vilken enorm kontrast det är att skriva på sin kammare i jämförelse med lärarlivet. Det går nästan inte att begripa. Som lärare på en stor skola träffar jag över hundra elever varje dag som jag ska lära känna, som ska lära känna mig. Som jag ska undervisa, handleda, guida. Jag ska se se dem individuellt men jag ska också få klasserna att fungera som grupp. Allra roligast och bäst blir resultatet om jag är närvarande i stunden, samtidigt som jag har både historien och framtiden i minnet. Jag behöver minnas resan eleverna har bakom sig och veta vartåt de ska, vårt mål. Jag vill säga till elever: ”Detta är dina styrkor, håll fast vid dem, men de här bitarna behöver du jobba vidare med och öva dig mer på.” Det är när jag kan kommunicera utifrån det, om mer än en prestation och på ett större övergripande plan, som jag sett hur vi verkligen på riktigt börjar åstadkomma framgång, jag och mina elever. Men för det krävs ju att förutsättningarna är rätt, och det är de alltför sällan tyvärr. Därför blir läraryrket frustrerande och stressande. Ständigt en känsla av otillräcklighet som jag behöver hantera för att den inte ska störa och förstöra.
En lärare ska absolut inte finnas djupt nere i havet, där jag befinner mig just nu. Här nere är det tyst, ingen stör och jag får jobba i fred men därmed är det också ensamt. Energin måste komma inifrån mig själv. Som lärare befinner jag mig däremot uppe på en energifylld fullsmockad strand.
