I morgon bitti ska min semestermosiga hjärna få sig ett rejält uppvaknande då jag ska prata historieskrivning i Vega Västnyland. Min bok Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 har levt ett mycket längre liv än jag någonsin kunde ana då jag debuterade 2015. Ändå är det första gången jag ska göra en direktsändning faktiskt. När min hjärna fått denna vrålstart är min plan att rida vidare på den vågen genom att ruska liv i min blogg och den första augusti köra igång mitt arbetsstipenideår. För Svenska kulturfonden beviljade i mars min ansökan om att få gräva ner mig i några arkivlådor utan att på ett helt år behöva titta upp på något annat jobb. Jag har aktat mig för att djupdyka ner i mitt nya bokprojekt eftersom jag vet att det krävs att jag får slukas upp av det totalt om det ska bli till något. Lärarjobbet kräver en skärpa och en närvaro, om du ska göra det bra och få dina elever att känna sig trygga med dig. Tyvärr går analys- och researchfasen inte ihop med att vara mentor för en gymnasieklass och följa med 130 elevers lärande. Det går bättre ihop längre in i projektet och skrivandet. Så jag ser verkligen fram emot att ostört få kicka igång mitt arbetsår nästa vecka! Att semestern tar slut känns inte vemodigt alls.
Däremot bubblar en nervositet i kroppen. I ett dygn efter beskedet om att jag har fått arbetsstipendium var jag 180% glad. Köpte champagne och skålade, gjorde segergester flera gånger i timmen. Sen kom nervositeten, för att stanna. My god. Vad skrev jag riktigt i den där ansökan? I höstas när Finland firade hundra år som självständig nation slirade jag runt mellan en massa scener och framträdanden i både Finland och Sverige, samtidigt som jag slirade in i och ut i klassrummet och höll ordning på min undervisning. Allt gick bra. Men jag fick verkligen medvetet planera in tid för att få ihop en ansökan till Kulturfonden och hittade en liten liten lucka på några timmar precis innan deadline. Och då ville jag bara sova. Men jag ryckte upp mig och satte ord på vad jag vill att min andra bok ska handla om och skrev också ärligt om mitt problem att lyckas få tid att skriva den. Sen var det bara tjoff tjong iväg med ansökan innan klockan slog midnatt den 1 december och sen back to business med allt annat som pågick då.
Men det blir nog bra med nervositeten när jag väl kommer igång. En kollega och vän föreslog att jag ska ha en egen liten kick-off för mitt arbetsstipendieår, precis som vi brukar ha i lärarkollegiet efter sommarlovet, och den idén har jag tagit på allvar. Min kick-off äger rum 1-3 augusti och kommer bestå av planeringstid (hur lägger jag upp saker och ting, i vilken ordning osv), någon form av inspiration (en föreläsning och någon bok) och sen spa och lite fest. För så går ju kick-offs till. Måndagen den 6 augusti ska jag vara igångkickad och på banan.
Men i morgon alltså direktsändningen. Kl.8.35 i Vega Västnyland. Det är lite nervöst men jag tänker att den svindlande stora seminariesalen på Bokmässan i Göteborg, där jag uppträtt med Sirpa Kähkönen, Jörn Donner och Sture Lindholm, går att jämföra med en direktsändning. Ja alla scenframträdanden är en form av direktsändning eftersom det är där och då som det händer. Oklarheter kan inte klippas bort.
