I onsdagskväll när jag klev in i min hall låg ett brev från Oskar Öflunds stiftelse och väntade på mig bland skorna på golvet. Jag svalde och gick på toa eftersom jag var kissnödig. Och där låg det där brevet på hallgolvet och tittade på mig. Det måste öppnas nu, tänkte jag där jag satt på toalettstolen. Här ska inte väntas en sekund till! Jag sträckte mig efter det, slet upp det och kunde lättat konstatera att de är med mig. Tack Oskar Öflund.
Jag inser själv att det här lite neurotiska förhållandet till den ovissa framtiden och ekonomin är ocool.
För övrigt gläds jag åt att fler och fler röster om jämställdhet och feminism i höjs i Svenskfinland. Senast idag ger Karin Hautamäki sin syn på saken på De Ungas Akademis blogg.
Rättvisa är nästan det viktigaste jag vet. För mig är rättvisa det att man försöker ge individer likadana möjligheter. Då måste vi tänka på strukturer. Bara genom att ändra strukturer, som känns så självklara att man oftast inte tänker på dem alls, kan vi skapa en lite bättre värld, i vilken man får bli vuxen och människa på egna villkor. Utan att påverkas av hur andra säger man skall vara, vem som får synas och varför, utan att man i tidningar och medier osynliggör kvinnor. Medierna som omringar oss och som ingen av oss kan undvika kryllar av exempel på orättvisa.
Det här skriver jag under på. Tänk att vi lever i strukturer där rättvisa och demokrati inte innefattar alla.
En mycket intressant poäng som Hautamäki inleder sitt inlägg med är den att det som händer i skolan är en spegling av hela vårt samhälle. Jag tyckte själv att detta var hisnande då jag började läsa till lärare, ja kanske rentav osant. Det vore ju enklare för en lärare om det inte var sant. Men efterhand som jag observerade klassrummet jag praktiserade i, seminariesalen jag var student i och slogs av det ena minnet efter det andra från min skoltid började jag förstå.
