Jag fattar nu pennan och skriver till dig. Eller nej, nuförtiden fattar vi sällan pennan och skriver, vi sätter oss i stället framför en datorskärm och låter fingrarna fara över tangenterna. Det tycker jag om på många vis men förra veckan fick jag ett handskrivet brev av en god vän i Ekenäs och det gjorde mig innerligt glad. Ett handskrivet brev! Kanske har det alltid varit något som gjort människan lycklig, att någon satt sig ner och skrivit till ”just mig” men jag föreställer mig att jag blev lite gladare åt detta brev än vad du blev när du fick dina. Du brevväxlade med så många och fick väl minst ett brev om dagen tänker jag mig. Idag finns några av dina brev kvar och i mina ögon är de en skatt. Det har gjort att jag fått möjligheten att lära känna dig lite genom dina egna ord och inte bara genom andras ord om dig.

Även om du och jag umgås på ett symboliskt plan har jag saknat dig mycket under uppehållet som varit. Precis då jag trodde att vårt sällskap var på väg in i en intensiv fas blev jag i stället sjuk och sedan tillfrisknandet har min tid ätits upp av mitt arbete som lärare. En resa till Palestina har också tagit en del av min uppmärksamhet. Men resan dit berikade mig inte bara som människa och lärare utan även mitt arbete med dig och de andra finlandssvenska kvinnorna som levt i krig. Efter två dagar i Jerusalem åkte vi till Ramallah genom muren i Qalandyia.

Det som hände inom mig när jag lirkade mig genom gränskontrollens svängdörrar med rinkkan på ryggen kan jag knappt formulera i ord. Inte en soldat såg jag, inte en fråga behövde jag svara på, men den höga muren och kontrollen i sig räckte för att få mina känslor att väckas. En gråt välde upp inom mig. Jag svalde och svalde. Tryckte ner gråten och kämpade med att styra mina tankar men det är svårt att styra tankar man inte själv förstår. Naivitet. Ett sätt att hålla distans till människans ondska är att naivt tänka att det inte är jätteallvarligt att människor bygger murar och stänger in sina medmänniskor, bestämmer var de får leva och hur de får röra sig.

Jag kunde inte vara naiv längre och då kom gråten. Det var på riktigt. Konflikten jag läst om hemma befann jag mig nu mitt i. Inom synhåll fanns där inga vapen och ingen tortyr men lukten av detta låg i luften och de konkreta bevisen om dess fakticitet fanns där. Gråt, gråt, gråt. Det enda jag ville var att lägga mig på marken och gråta. Och då tänkte jag på dig och dina ord, din ångest och dina inre bilder av Verner som låg blodig och död. Gråt. Jag ville gråta ännu mer. En rem i min rinkka höll på att fastna i en spärr och jag blinkade för att se mellan tårarna, jag ville inte fastna mellan grindarna. I ögonvrån såg jag eleverna som var med och påminde mig om att jag var lärare. Inte gråta. Svälj och dölj. Men sen såg jag min farfar med ett vapen i handen, i skogen, i snön, i trettio minusgrader, som en vanlig dag som artonåring satt i väntan på sin tur för att byta av en pluton och gå fram till frontlinjen och skjuta mot ryssen. Vagnar med döda kroppar, som för en stund sedan var unga killar med vapen i hand och precis som min farfar suttit och väntat på sin tur, åkte en efter en förbi honom. Hans förvissning om att hans eget lik när som helst kunde ligga i en hög bland andra. Då satt han där och var inte farfar, han var en tonåring i krig, kanske utan framtid.

Inte gråta, inte gråta, inte gråta. En tanke som är lika svår som ”inte tänka på rosa elefant, inte tänka på rosa elefant”, men det gick. Först på hotellrummet vek jag mig dubbel och grät som ett barn. Det fanns ingen att vara lärare inför. Men ännu då utan att riktigt förstå vad som hände med mig. Tårar, sorg, förtvivlan, ilska. Vad är det med oss människor?! Varför hatar vi? Varför dödar vi? Varifrån kommer ondskan? Varför bygger vi murar mellan oss? Även om Israel och Palestina kommer till en lösning idag lever hatet kvar länge, länge. Det vet den som levt i Finland under 1900-talet och in på detta millenium.

Min kärlek för dig Ines, handlar om den styrka du visar. I dina brev erkänner du din ångest, du är öppen med din svaghet och det för mig, är styrka. Och det kanske största av allt. Dina ord om att inte hata och att istället älska.

Hata icke Edra röda kamrater. Ni kunna ej se i deras hjärtan vad tankar där bor. Älsken Edra fiender gören väl emot dem som förfölja Eder och bedjen för dem som hata och försmäda Eder. 

Det är stora ord att uttrycka mitt i ett inbördeskrig med din man i livsfara. Var Verner lika övertygad om detta som du? Men hur ska freden komma av hat, vapen, tortyr och terror? Tänk om alla var mer som du. Kärleken som lösning må vara en kliché men vilken annan väg är möjlig?

Anna