Igår var det den internationella kvinnodagen. I dag är jag kanske redo att prata lite om den. Igår var jag det inte. Kvinnodagen irriterar mig, för att den behöver finnas. Och det som irriterar mig ännu mer är att vissa utropar sådant som ”glaaad kvinnodag” och pratar om att män ska ge blommor till sina kvinna. Sedan ska kvinnorna le och vara glada resten av året. På männens dagar.
Projekt Ines handlar om att synliggöra kvinnor, berätta kvinnors historia, visa att det finns sådana. Visa att den historia som skrivits är om män, att ordet historieskrivning genomsyras av mäns perspektiv, mäns berättelse, mäns liv och verk. Där det står ”historia” finns med andra ord tillägget ”om män”. Om man tittar noga. Historia (om män). Så står det. Androcentrism, sammanfattningsvis.
Någon kanske känner att jag tjatar men upprepning tycks vara på sin plats. Detta om att mannen är norm. Förändringens vind är långsam och liksom sval, känner jag och många med mig. Därför kan det inte kallas tjat. Den som känner att detta är tjat behöver tänka några varv till och återkomma, börja lyssna på vad som faktiskt sägs och nyfiket fundera på om det kan vara så att det som känns tjatigt egentligen är något känsligt och obekvämt. För det som är trist är inte kul. Det är inte roligt att inse att man tillhör gruppen som är underordnad, att den förknippas med svaghet och att man i ”min” grupp lättare får offerrollen. Och det kan knappast heller vara en schlager att inse att man ingår i gruppen som förknippas med våld och att man i ”min” grupp lättare beblandas med förövare och onda typer.
Ines gör mig allt som oftast glad men om jag ska vara ärlig ligger det till på det viset att jag flera gånger om känt sorg över det här projektet. Det ligger en sorg och skaver. Varför ska jag behöva göra det här, gråter jag. Varför har vita män dundrat runt och sedan skrivit historien om vad de gjort, undrar jag och stampar ilsket i marken. Det är för f-n många andra som också skrivit historia, skriker jag! Ja, fast den har ju inte skrivits ner, fräser jag sedan.
Alla anses inte lika värda. Det är det som är problemet! Det finns en norm. En norm som sätter vissa i centrum medan andra puttas undan och blir ”de där andra”. Det är det som är problemet! Okej, att vi inte smetar tuggummi i håret på varandra. Det är en bra norm. Men nu pratar jag om den dåliga. Den om mannen. Det är den som är problemet!
För mig är kvinnodagen mer obekväm än de flesta andra dagar av den orsaken att det är dagen då vi ska uppmärksamma P r o b l e m e t. P a t r i a r k a t e t. Den dagen ska vara obekväm, för det handlar om trista grejer, och det finns all anledning att just denna dag se över jämställdheten. Hur går det riktigt med den? Har det hänt något sedan sist, sedan 8 mars förra året. Går det framåt och vad tyder i så fall på det?
Det går ju framåt, säger någon muntert. Ja, det har ju hänt mycket de senaste femtio åren, instämmer någon annan och ger exempel. Nu är ju faktiskt en del pappor hemma med barnen, de diskar och lagar mat också. Och Finland hade ju en kvinna som president i tolv år. När de där exemplen inte längre är just exempel och undantag då kanske vi kan börja snacka jämställdhet. Vi tar små små steg, men de har inte tagits för att man lutat sig tillbaka. Det har varit aktiva, kämpiga steg som tagits av medvetna och skärpta människor. Några drar ett tungt lass här medan andra bara åker med.
Det ligger en sorg och skaver. Det ligger en ilska och kokar. Det är inte enkelt att förändra. Men jag är positiv. Vill bara avsluta med att säga det. Jag är positiv. Positiv om än lite arg.
