Nee-ej. Himlen är så blå just nu att den bländar mig mer än solen. Jag sitter på min balkong i gassande sol och våldjobbar. Så här går det till. Jag tar ett djupt andetag, håller andan, läser, bedömer, fyller i en bedömningsmatris, skriver några ord, antecknar ett betyg. Andas ut. Andas in igen, håller andan, läser, bedömer, grubblar kanske lite extra, fyller i en matris, skriver några ord. Antecknar ett betyg. Blir helt slut! Två texter kvar nu.
Tur att mina elever är finurliga och inser vikten vid att skriva underhållande så att deras arma lärare kan få dra på mungiporna och känna sig nöjd en dag som denna.
Om två veckor arbetar jag min sista dag för den här säsongen. Då ska jag vila, vila, vila och sedan, sedan har jag förhoppningsvis energi att övertyga folk om att de ska leta i sina byrålådor, vindsförråd och andra skrymslen efter spår av kvinnor. Nästa steg i argumentationen är att övertyga ägare av material att det finns en stor poäng med att ge det till mig. Det där engagemanget som Stellan Dahlgren och Anders Florén skriver om i Fråga det förflutna – en introduktion till modern historieskrivning kan jag garantera er. De hävdar att engagemanget är viktigare än neutralitet. Det är oerhört intressant. Jag gillar den idén mycket.
