Flera gånger den här veckan har jag vaknat under vargtimmen och fastnat i grubblerier kring hur än det ena än det andra ska lösa sig. Allt från stora och verkligen viktiga existentiella frågor till praktiska och nästintill onödiga, men olösta, detaljer har  engagerat min hjärna. Hur har jag egentligen tänkt med det där? Kan det vara si, kan det vara så? Hur ska det och det och det och det hinnas med, göras, praktiskt gå till? Har jag tänkt helt rätt? Har jag inte glömt någonting? Jag har glömt något! Vad?!

Den typen av frågor som man sedan vid morgonkaffet knappt minns. Och om man minns är det inte sällan det på dagen känns befängt att den lilla pyttegrejen just då var en stor existentiell fråga. Numera är jag ändå bättre än förut på att föra det inre och kritiska samtalet med mig själv. Vänta nu, tänker jag långsamt i den mörka natten. Det här är inte viktiga frågor just nu. Detta är vargtimmen. Plötsligt medveten om att inga problem ska lösas klockan fyra på morgon och att det verkligen viktiga är att sova.

Men jag har alltså väckt mig själv för ägna mig en stund åt detta grubblande sedan natten till måndagen och fram till senaste natt. Vargtimmen är märklig. Märkligt är också att jag i denna vecka av (hittepå?)stress och orolig sömn hittade energi att jobba med Ines ikväll. När jag tänker närmare på det här är det väl just oron som får mig att fatta tag i Ines. Hon är lite av en trygg punkt i min vardag.