Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det semester och nu är det tänkt att jag ska ta tag i det här på allvar. Låt mig bara luta mig tillbaka en stund till. Det behövs. Lite har jag ändå åstadkommit för att det här projektet ska bli lite mer verklighet än det varit hittills. Jag har schysta visitkort på gång och idag har jag köpt en liten bärbar dator. Den datorn är nödvändig eftersom jag inte kommer fixa att sitta vid min stationära hemma och skriva. Nej, det ska skrivas lite här, lite där. I Sverige och Finland. Hemma och borta. På kaféer, bibliotek, i sängen, i soffan, på balkongen, i gräset. Kanske till och med i snön.

I och med datorköpet uttrycktes min nojiga sida. När den väl låg i sin plomberade förpackning på min pakethållare fick jag för mig att batteriet kanske inte fanns i lådan. Först försökte jag övertala mig själv om att det så klart fanns där och att jag var löjlig. Men ju fler steg jag tog med min cykel desto säkrare blev jag. Batteriet finns inte i lådan, jag kommer öppna den och sedan kommer jag inte få något batteri eftersom jag har slitit upp plomberingen. Det här datorköpet blir ett fiasko. Fiasko!

Sedan blev det lite av ett ståhej. För att göra en lång historia kort. Min cykel står nu borta vid Stureplan och batteriet finns precis där som det ska finnas. I sin förpackning med tillhörande dator. Där som det hela tiden har funnits. Nu ska jag bara sova en natt på saken och sedan ska jag öppna den plomberade lådan i morgon bitti.

Någon tänker säkert att ”Herregud nu har hon en dator och snart visitkort enkom för det här projektet som hon inte ens har kommit igång med. Pengar från Kulturfonden till på köpet. Än har hon inte bevisat något men ändå växlar hon upp och accelererar.” Ja, det gör jag. När de där tankarna kommer till mig, då säger jag lugn, bara lugn, inget farligt kan hända. Ingenting farligt alls. Det enda som kan hända är att olika former av situationer uppstår. Möjligtvis knepiga och på gränsen till kaotiska. Lite som mannen i Tove Janssons ena bok som kommer ensam till en tom flygplats mitt i natten utan att veta vart han ska ta vägen.