Denna lördag häller jag upp mitt morgonkaffe och tänker att allt känns lugnt. För tio år sedan dog min kusin Cecilia i cancer. Vi var båda två 22 år när hon förlorade sitt liv och jag skulle leva vidare utan henne. Jag hade under de knappa två åren då hon var sjuk känt att jag överlever inte Cecilias död. Hon måste leva. Hon. Kan. Inte. Dö. Då dör jag. Men Cecilia skulle dö. 

Sista månaderna fyllde hon sina böcker med ord om att jag skulle le för att hon fått leva. Hennes ord om att jag skulle le hjälpte mig att inte tyna bort i sorg. En lördagskväll i oktober för ganska exakt tio år sedan sa jag mina sista ord till henne i en telefonlinje som gick över Atlanten. Hon hade vänner och familj runt sig. Under ordnade former på ett sjukhus i världsklass i Wisconsin. På hennes begravning höll jag tal och lovade att leva för oss båda två. Detta tänker jag på, eller snarare känner i hela min kropp utan att tänka direkta tankar, medan jag sippar på mitt heta morgonkaffe. En känsla av saknad blir mer konkret för mig nu än på länge.

Sen börjar jag gråta. Snorgråta. Ingenting känns fan lugnt nu. Ändå.

Jag snyter mig och tänker att den sorg en älskad människa förorsakar är avgrundsdjup. Den går inte över. Tårarna för Cecilia tar inte slut, inte heller mina leenden och varma känslor för henne. Jag skulle så väldigt gärna sitta här med henne nu och prata om vilka vi blivit. Minns våra samtal sommaren innan vi visste att det växte en tumör i hennes hjärna, om hbtq-frågor som vi båda var engagerade i. Vi hade gått från barn till unga vuxna som förde samtal om samhället.

Jag gråter, snorar och snyter mig.
Sen kommer bilder från Syrien upp i mitt inre. Jag ser föräldrar som bär sina döda barn i sin famn. 

Den sorgen. 

Den avgrundsdjupa sorgen. Som ett helt samhälle och folk får bära. Kollektivt. I många generationer. Förlora sitt barn, förlora hela sin familj, sina syskon, sina syskonbarn, förlora sina vänner och deras familjer. Från ett liv i värme och trygghet precis som många av oss ännu får leva i, till kärleken och döden i din famn. I ett sönderbombat, stengrått, dimmigt hopplöst helveteskaos. Inte ens varma sjukhuslakan. Det är helt fucking fruktansvärt overkligt att de röster som ändå har mest konkret inflytande i Europa nu är att gränserna ska hållas stängda, vi behöver värna om vårt eget. Men hur oändligt ologiskt är det inte. Var är vi i våra känslor och i vårt intellekt när vi kan komma till sådana lösningar? Jag vill skrika. Men jag snorgråter. Det förändrar ingenting. Sorgen över en älskad kusin flyter ihop med världens skrik och krig.

Men tårarna lättar ändå på trycket hos mig själv och ger plats för mer energi att fortsätta bidra med mitt. Lite pengar till UNHCR och till IKFF, men kanske främst det jag gör i mitt läraryrke. Det är vad jag återkommande främst håller fast vid när jag börjar svaja så här, när mitt morgonkaffe blandas med tårar och snor. Kraften hos unga människor finns. Den ser jag varje dag i mitt lärarjobb. Det finns så mycket gott hos dem, de har så mycket att ge. De kan lära sig allt! På några få sekunder. Det gör mig ljusare i sinnet och därför blir jag mörk i blicken när jag hör vuxna prata nedlåtande om ”dagens ungdom”.

Ungdomsliv är som ni vet ett liv med känslor som spretar och energi som skiftar. Självklart blir jag som lärare oerhört trött på att jag får vara polis och kontrollant då mobiltelefoner kommer fram när de absolut inte ska eller när elever inte sovit på natten och i stället faller i sömn mitt på dagen då de ska skriva novellanalys eller diskutera en roman som skrevs för hundra år sedan. Men den biten är kanske 5 % av deras riktiga jag och potential. Jag kommer aldrig låta den biten göra mig bitter. För mest får jag vara lärare och människa, mer än tråkig kontrollant.

Det finns faktiskt hopp och förmåga att vända bort från helvetet vi hamnat i nu. I Finland pågår sedan en tid tillbaka kampanjen We see you som riktar sig främst till Finlands regeringsMÄN med Centerpartiets Juha Sipilä (statsministern), Samlingspartiets Petteri Orpo och Sannfinländarnas Timo Soini i spetsen. VI SER ER, det ni gör nu, eller snarare det ni INTE gör. När ska ni börja lyssna på vad de flesta av oss ändå har att säga? Att vi tror på en värld och en politik där vi så klart hjälper folk i nöd när det är akut, som nu, men också att vi vill leva i en öppen värld. Det är ingen utopi det kunde vara en självklarhet. En lösning. När och framför allt HUR ska Sipilä, Orpo och Soini se att det är de själva som står för mörkret och de väljer mörkret fast de kunde välja en annan väg? Varför ser de inte möjligheterna hos alla dem som nu vädjar till dem att öppna upp och hjälpa i stället för att stänga och stjälpa.

Dricker upp mitt kaffe och torkar mina tårar för Cecilia. Känner ändå faktiskt att det är värme som finns i botten när tårarna finns på ytan. Allt är inte lugnt men på något vänster helt okej ändå. Cecilia är ett mellanbarn i sin syskonskara. Hon var den som byggde broar med diplomati i konflikter. Hon var den som höll reda på nycklarna när vi kusiner behövde hålla reda på sådana. Exakt de egenskaper som vi behöver plocka fram särskilt mycket nu, de hade hon.Vill skriva att hon har, i presens, för faktiskt känns hon levande i mig.

Avslutar med bilder på en vacker höst på Långholmen i Stockholm. En promenad igår förmiddags som fick pulsen att sjunka och blicken att bli klarare.