I morse slog mina ögon upp och jag tittade på klockan som lös 06.30 i orange. Jag steg upp, drack kaffe, slog på P1 men bytte över till P2 för att kunna läsa Dagens nyheter mer koncentrerat. Jag fastnade för en artikel om ojämställda löner som redde ut att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män. Dels beror det på att arbetsmarknaden är könssegregerad.
”Bland de vanligaste yrkena för män är spridningen större. Två av de tio vanligaste yrkena för män (mjukvaru- och systemutvecklare samt företagssäljare) har genomsnittliga månadslöner över 40.000 kronor. Inte något av de tio vanligaste kvinnoyrkena kommer ens i närheten av dessa nivåer. Högst lön har grundskollärare, 32 900 kronor.”
Dels beror det på att när heteropar får barn går även de jämställda till att bli ojämställda.
Så varför minskar inte löne- och inkomstskillnaderna mer än vad de gör? En viktig faktor är föräldraskapet som spelar stor roll för kvinnolönerna. Enligt forskning från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) tjänar kvinnor och män ungefär lika mycket, är chefer i ungefär lika stor utsträckning och ungefär lika ofta sjukfrånvarande från arbetet fram till det första barnets födelse – sedan händer det något. Kvinnorna tappar i inkomst och lön, blir mer sällan chefer än män och är oftare sjukfrånvarande från arbetet. Hos ett par i 40-årsåldern kan ungefär tre fjärdedelar av inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor förklaras av att de bildat familj. Delad föräldraledighet tycks däremot hänga ihop med bättre löneutveckling för kvinnor, enligt IFAU som beräknar att mammans framtida lön är nästan sju procent högre för varje ytterligare månad som pappan är föräldraledig.
Kvinnor drar fortsättningsvis nitlotten, män tjänar cash. Lesbiska par klarar övergången in i familjelivet utan att det blir så ojämställt konstateras avslutningsvis.
En röd tråd genom artikeln är ändå att det har skett stora förändringar till det bättre de senaste decennierna trots att det ännu är lång väg kvar till mål. Och det är i det här skedet som någon kan säga ”men… det kommer väl aldrig kunna bli på pricken jämställt?”. Möjligtvis inte, men vad betyder den frågan egentligen? Att vi ska vara nöjda nu? Det brukar dessutom bli ganska starka reaktioner om män drar nitlotten och då biter sällan argumentet att det inte kan vara på pricken jämställt och rättvist.
Nu ska jag fortsätta arkivarbetet. Men för övrigt lyssnar jag på Kvinnan i fönstret som många pratat om och verkar gilla så mycket och jag fattar inte riktigt grejen. Kämpar på för att kanske kommer jag också förstå hajpen bara jag lyssnar till slut?
