Min morfar blev ofta rörd till tårar och det hände vid flera tillfällen då jag jobbade med uppsatsen om Ines. Första gången han visade mig breven blev jag begeistrad över hans mammas snirkliga bokstäver som avslöjade den ångest hon kände, dels över inbördeskriget och dels över att hennes man var inspärrad i ett fångläger medan hon själv höll ställningarna hemma i Snappertuna. Morfar uppfattade dock inte mitt intresse utan verkade snarare utgå ifrån att breven var mest intressanta för honom eftersom det gällde just hans mamma. När jag skulle skriva uppsatsen och morfar insåg att Ines och hennes brev skulle stå i centrum kom de första tårarna. Sedan rann de nedför hans kinder då och då under arbetet. Han var rörd över att jag grottade ner mig i hennes liv, ville lära känna henne och försöka förstå vem hon var.  

Samma dag som jag firade min lärarexamen dog morfar. Han hade hunnit läsa, kommentera och uppskatta uppsatsen. Han hade hunnit skriva sina egna memoarer. Och han hade hunnit ta farväl av de sina på ett sätt som jag önskar att alla fick. Ja, och mycket annat hade han hunnit också förstås under ett nästan åttio år långt liv.

Utan morfar hade uppsatsen varit svårare att skriva. Genom honom fick jag veta mer om Ines än det breven avslöjade, jag kunde fråga hur han läste delar av det hon skrev, om han uppfattat dem som jag. Jag kunde höra mig för om hur hon var som person och vad som hände runt omkring henne.

I dag finns ingen kvar av de som var stora nog att minnas inbördeskriget i efter hand men spår av dem måste finnas, precis som Ines lämnat spår, och än lever människor som kände de som lämnat brev, dagböcker och anteckningar efter sig från våren 1918. Men snart är de också borta.