Samtidigt som jag försöker få grepp om feminism i Svenskfinland funderar jag en hel del kring hatet mot engagerade, feministiska kvinnor. På senare tid har flera som utsätts för hatet berättat om det. För en stund sedan läste jag My Vigrens blogginlägg där hon redogör för sin vardag. ”Mitt liv till stor del förvandlats till FB-gruppen Vita Kränkta Män”, skriver hon. Hon får bland annat veta att det är synd om henne som ”inte ens attraherar våldtäktsmän”.

Igår tittade jag på dokumentären Kvinnorna i Tunis. Den handlar om fyra kvinnor som kämpar för demokrati. Det framgår att samtliga fyra drabbas fysiskt och psykiskt på ett personligt plan av sitt arbete. En har blödande magsår, en blir stum en vecka, en gråter varje gång 14 januari 2011 kommer på tal och hon som hållit fasad mest bryter till slut ihop. Och jag med henne. Hon säger ”mais moi alors?”. Se Kvinnorna i Tunis, 30 minuter av ditt liv.

I våras skrev Ann Heberlein i Dagens Nyheter om lättnaden att kallas idiot. Ja, för hellre hade hon fått mejl om att hon är en idiot än att hon är en fitta.

Jag har inte tid att rada upp och länka till alla röster. Men en till röst ska ge er. Det är Mona Sahlin som i Kaka på Kaka får frågan om varför hon själv tror att hon provocerar så. Hon är älskad men också hatad. Hon har bland annat fått bajs på posten. Varför? Sahlins svar på frågan är att om man som hon jobbar med rättigheter för kvinnor och hbtq-personer samt är engagerad i kampen mot rasism så retar man upp många.

Är det någonstans här som jag hittar anledningen till att många feminister i Svenskfinland inte säger högt att de är just feminister? Borde jag vara tyst om att det är vad jag är? Men feminism handlar ju om demokrati och rättvisa. Hur kan det vara ett problem? My Vigren är inne på ett liknande spår i sitt senaste inlägg.

”Att ha en öppen kommentatorsfunktion, allra helst utan moderator har jag fått höra, räknas numera som en självklarhet. Det är demokrati. Annars har du något att gömma. Men hur demokratisk blir det när kommentarer svämmar över av hat? När feministers, ja, framförallt kvinnors rätt att få uttala sig, verka, tänka och finnas i demokrati utan att behöva vara rädda begränsas. Att få hjärtklappning när du går hem genom natten för att man samma dag fått ett anonymt hot om att “Maskulinisten” vet var du bor, att oroa sig över att ens lägenhet är för långt från polisstationen, att inte vilja öppna inkorgen, att gå med larmtelefonen i handen dygnet runt. Vad är det jag straffas för? Att jag kämpar för alla människor lika värde, oavsett kön.”

Mellan varven läser jag just nu Postfeminism en brevbok av Birgitta Boucht, Carita Nyström, Anna Rotkirch och María Serrano. Deras korrespondens fångade mig med en gång. ”Vad fan är det för fint att vara kvinna? Det är ju en katastrof”, skriver Serrano i Grenada maj 1989. Breven är samlade av Sunniva Drake. Tidigare i förmiddags när jag satt med näsan i boken ringde hennes man mig. Han hade låst sig ute och tydligen var det jag som pantade på hans extranyckel. Det var det här med att allt hänger samma.