I Snappertuna 1918 sitter Ines Nyberg i Husqvarn vid köksbordet och
skriver brev. Hennes tre barn sover. Just den här kvällen är det hennes
man Verner som brevet ska skickas till. Sedan två månader tillbaka har
han suttit i de rödas fångläger och Ines har befarat hans död. Hon har
sett honom blodig och sönderkrossad i sitt inre, förlorat allt hopp om
hans överlevnad, men så får hon lyckligtvis veta att han lever.
/…/ Kära Verner hur mycket har vi ej fått utstå sen vi sist såg varandra
men hur mycket har vi ej också fått lära oss. Det är nu snart 2 månader
sen vi sett varandra. Tiden har ändå gått ganska fort för oss hemma,
nog har den väl varit lång för Dig stackars Verner. Mitt medlidande för
Dig såväl som alla de andra vill ej känna någon gräns. Kära Du
kanhända Du tröttnar på mitt enformiga brev, men vet när jag skriver
tycker jag att jag talar med Dig. Lilla Ruth har börjat sova så bra om
kvällarna att jag får bra fred att skriva. Göta var just och satte upp sig i
sängen och ville ha mig och sova men när jag berättade att jag skriver
brev åt pappa då lade hon sig genast omkull med ett ”aj” på sina
läppar. /…/
Det var aldrig Ines mening att hamna på en gård i Snappertuna,
tvärtom hade hon försökt undvika det. Hon kom till byn som
sextonåring för att jobba i butiken och det var då Verner började
uppvakta henne. Han var dock inte ensam om det, för i byn gick ryktet
om att det nya kassabiträdet såg ut som en ”nyutslagen ros”. Verners
känslor var besvarade men det gjorde att Ines tog det drastiska
beslutet att lämna sitt arbete och åka tillbaka till Hangö, där hon hörde
hemma från början. För inte skulle hon som var stadsflicka bli bondfru.
Det gick inte för sig. Men Verner var ihärdig. Han skrev kärleksbrev och
visade tydligt att han inte hade glömt Ines trots att hon gett sig av från
Snappertuna. Efter ett år bestämmer sig Ines för att återvända till
Snappertuna.
Juldagen 1913 bytte Ines och Verner ringar. Hon blev en bondfru på
landet ändå och fick tio barn tillsammans med sin man. Men våren
1918 var de båda två osäkra på vilken framtid de gick till mötes
