En smärre motgång mötte mig faktiskt bakom hörnet. Motgången stavas halsfluss med tillhörande feber och nedsatt allmäntillstånd. Medan jag kurerat mig från detta har jag sysselsatt mig med att läsa random artiklar, lyssnat på Sommarprat och tittat på diverse program. På så sätt har allt varit precis som vanligt i mitt liv även den här veckan.

Men en oro har växt sig lite starkare. Med tanke på det engagemang och den envishet som visades för fyrtio år sedan angående jämställdhet, är det inte märkligt att vi inte kommit längre? Tittade i förrgår på ett program där en kort snutt visade några finlandssvenska män som sitter kring ett bord någon gång på 70-talet och diskuterar patriarkatet. De konstaterar att det krävs av dem, männen, att de delar med sig av den makt de besitter.

Var är de där männen nu? Vad gjorde de sedan? Varför höll inte den där diskussionen i sig? Varför hörde jag aldrig om den under min skolgång i Ekenäs?

Diskussionen om patriarkat och jämställdhet är förstås knepig. Den är lätt att lyfta men icke oproblematisk att leda. I mitt arbete som lärare är det dock min skyldighet att lyfta den, leda den och ta ansvar för den. Det är alltid några killar som blir provocerade av den och det är inte konstigt. Den där makten som det snackas om, var fasen är den undrar de. De har inte märkt den. De har inte sett den. Alltså kan de inte har utnyttjat den och ska absolut inte beskyllas för något övertag. Men det finns alltid några killar som hävdar att de sett den där makten. De kan till exempel konstatera att deras fritidsintressen har högre status än de som förknippas med tjejer och fritid. Men de konstaterar också att det finns förväntningar på män som inte är lätta att leva upp till. Ständigt stark och stabil. Det är hårda krav. De inser också att de inte beskylls för överordningen utan det handlar om allas vårt ansvar bidra till ett samhälle där alla inkluderas.
I våras läste jag Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk med min trea. Det är ett reportage om manlighetsideal och det är ingen rolig historia. Den väcker minsann känslor och diskussion och det är ingen lek för en lärare att läsa den med elever. Men vi landade på fötter även denna gång. Vid första samtalet kring boken sa en kille :”Den som blir provocerad av det här vet nog innerst inne att det ligger en hel del i det som står i boken”. Intressant!
Den som vet var det där köksbordet finns med män som diskuterar patriarkatet kan väl vara snälla hojta till?

Till sist. Marie Göranzons sommarprat är helt fantastique. Jag har lyssnat på det två gånger.