Efter att ha läst de första sidorna i Ulvros Kärlekens villkor förstår jag att det självfallet finns mer att lära. Läsningen kommer inte bara ge mig ”lite inspiration vad gäller språk och stil” som jag själv förstrött hävde ur mig i senaste inlägget. Nej, här finns det ju helhet och en struktur att lägga märket till. Hon är dessutom historiker och har förstås kunskap och ett tillvägagångssätt att delge mig. Hon är inne på samma spår som jag var i min uppsats då en av de stora poängerna att koppla samman individnivå och samhällsnivå och att läsa Ines brev med ambitionen att förstå och leva mig in i henne situation och det sammanhang hon befann sig i.
”Det är viktigt att tolka dessa många gånger mycket personliga spår med inlevelse”, skriver Ulvros och fortsätter med att resonera kring det fakto att de människor som skrivit breven faktiskt inte får kränkas och lämnas ut hur som helst ”bara” för att de inte lever ännu. ”Har vi då rätt att lämna ut känslor av förtvivlan och upplevelser av sviken kärlek, som vi kan finna i arkivens gömmor?”, frågar hon sig. På den frågan svarar hon varken ja eller nej direkt. Hon skriver att hon i egenskap av historiker anser det viktigt att vi tolkar och förstår det som hänt i historien men att människorna som levat och vars spår vi tar del av måste behandlas varsamt.
Avundsjuka väcks också när jag läser i Kärlekens villkor när Ulvros skriver att hon kring en kvinnas liv har över 2000 brev och dylikt material.Detta kan jag knappt ta in just nu. Jag har inte ens förstått att det skulle kunna vara så väl. Tvåtusen!!! Jag gapar och suckar.
