Det är fredag. Det är min dag med Ines. Det har varit det i några veckor. Det går bra. Men det går också lite långsamt. Jag klurar, antecknar, funderar, läser, tänker, tänker om, läser vidare, tänker mer, diskuterar med mig själv och med andra. Jag gläds åt mejl som skickats till mig angående material. Fortsätt med det! Hör av er. Än så länge är det brev från Vinterkriget och Fortsättningskriget som dykt upp vilket förstås har lett till grubblerier kring mitt val av krig. Det kan inte bara vara Ines som det finns spår kvar av från inbördeskriget, detta hemska men för vår historia viktiga krig. Det måste finnas andra, men var är dessa kvinnor idag?
Som bäst läser jag En såg sig om – och vände av Anna-Lisa Sahlström. Hon visar att historia inte behöver skrivas torrt och tråkigt. Den kan läggas fram i en skönlitterär anda med miljö- och personbeskrivningar, metaforer och dialoger. Texten har ett flyt tack vare det och läsningen är skön när hon berättar om den röda regeringens arbete och strävan. Det jag saknar är dock en klarare redogörelse för hur hon gått till väga i sin forskning. Hur har till exempel dialogerna kommit till? Har hon behövt skarva för att få till dem och hur mycket i så fall?
Det framgår att hon använt de rödas dokument som skrivits under våren 1918 då kriget pågick men räcker dessa för att skriva dialoger som stämmer tillräckligt mycket överens med verkligheten? Den som läst Sahlström får gärna bjuda på sina tankar kring läsningen.
