Dagmar Ruin Ramsay jobbade gratis som sjukvårdare inom Södra Nylands sjukvårdsdistrikt. Om detta skriver hon:
Som ensam kvinna på ”redutten” får jag lov att anlägga en för mig osympatisk mask med kärvhetens och stramhetens prägel. Det hjälper mig i mitt arbete. Jag måste lära mig att kommendera, att ge order, upprätthålla diciplin, aldrig visa mig ”käringaktig” men ”tala med karlar på karlars vis” (s.115)
När Mannerheim kommer och observerar deras övningar, ”vi ska leka verkligt krig”, efter inbördeskriget står han med bister min och tittar. Ruin tappar sitt självförtroende och är säker på att hon i hans ögon gör fel. Men han kallar henne till sig och säger: ”Att se kvinnokjolar fladdra där ute i främsta linjerna – bland idel karlfolk – är inte angenämt. Men ni är ju van vid det — Men det var bra gjort. Nu vill jag föreslå att Syster inför samma pli och regim inom sjukvårdsväsendet inom alla Finlands skyddskårer. Vill ni det?”
Såklart ville hon det.
Längs med Norra kajen i Kronohagen kan Uspenski katedralen och fina hus skådas. Båtarna står vid bryggan så att man bara kan hoppa på dem. Den smidige kan alltså skutta över och sätta mig på Gullkrona. Jag vågade inte.
