Igår kväll satt jag fastklistrad vid teven och såg första delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. I dag kan inte bilderna från serien släppa taget om mig. Vaknade gång på gång i natt och alltid var det samma bilder från en sjuksäng med en likblek, dödssjuk kille jag såg. Nu sitter jag här med koncentrationssvårigheter och vet inte hur jag ska skaka av mig den här obehagliga känslan.
Först är man dömd av sin omgivning för att vara fel och äcklig på grund av vem du älskar och vem du vill ligga med. Sen denna oerhörda sjukdom på det. Hur jag än försöker ta fasta på att man idag kan leva som vanligt trots hiv tack vare ett piller om dagen, för det är ju magiskt vad ett piller kan göra, räcker det inte för att vända mitt humör. Fördömandet finns ju kvar idag. Och alla de som dog är för alltid döda.
Serien är uppbyggd så att olika tider i killarnas liv skildras parallellt. Ena stunden är de barn med allting framför sig, andra stunden blixtförälskade, glada, framtidssugna, fortfarande lyckligt ovetande och i tredje stunden dödförklarade och i ett lidande man bara vill blunda för och ändå våga se, för att tvingas erkänna att det inte är fiktion. Vi är skyldiga att ta in det här. Klippen flätas ihop och i magen knyts en knut som inte vill lösas upp.
