Mitt i inbördeskriget hänger min vän Dagmar Ruin på dans i Estland. Hon och hennes soldater hyllas av byfolket som tagit emot dem när då gått över isen, ja gått över isen, och kommit i land på deras strand. Det hålls uppvisning i estnisk folkdans och stämningen verkar vara god. Men mitt i allt detta tänker Dagmar att ”det är ett fult folk – esterna. Klumpiga. Grova. Ej ett enda vackert ansikte”.
Som sagt. Dagmar och jag, vi är inte alltid överens. Väldigt sällan är vi överens faktiskt. Men jag hyser stor respekt för henne. Ändock.
