Kvinna till Kvinna har kommit med en rapport som åter igen bekräftar mansdominansen i världen och den här gången gäller det fredsförhandlingar.
Exempel på representationen av kvinnor och män på viktiga poster som rör fred och säkerhet:
- Vid de 24 största fredsförhandlingarna sedan 1992 har endast 8 procent av förhandlarna och 3 procent av medlarna varit kvinnor.
- FN har aldrig utsett en kvinnlig chefsmedlare.
- 89 procent av FN:s särskilda representanter och sändebud är män.
- 84 procent av FN:s fredsbevarande insatser leds av män.
- 84 procent av medlemsländernas FN-ambassadörer är män.
- Ingen kvinna leder EU:s CSDP-insatser (insatser inom ramen för EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik).
- Två av EU:s tio särskilda representanter är kvinnor.
Kvinnor som engagerar sig i fredsförhandlingar trakasseras och ifrågasätts i Armenien, Azerbajdzjan, Bosnien-Hercegovina, Irak, DR Kongo och Liberia. Punkterna ovan visar dock att kvinnor inte heller släpps in i fredsförhandlingar i självaste FN som definierar vad mänskliga rättigheter och demokrati går ut på. Männen sitter som en slempropp och får fortsätta svälla och stänga ute andra än vita män. FN har ALDRIG utsett en kvinna till chefsmedlare.
Vad är det som gör att vi fortfarande idag har en sådan stor tillit till vita män? Varför får de så enormt mycket makt? Varför behöver de fortfarande inte förklara sig och bevisa sin kompetens, varför litar vi på att de bara har den?! Inte konstigt att många av vita män blir kränkta när de blir omdiskuterade och ifrågasätta. Inte konstigt att de känner ett obehag inför alla krav på äkta demokrati. Det finns ju miljontals exempel på när de får vara ifred och bara vara självklara. De är bortskämda och alla är vi så vana vid det att vi tror att en annan ordning är omöjlig. Det måste vara sjukt skönt att vara självklar. Kliva in i ett rum och ta del av samtalet utan att känna sig annorlunda.
Karl-Ove Knausgård skriver i Min kamp 2 att hans röst känns som en sjukdom då han deltar i babyrytmik med sin yngsta dotter. Det är intressant att få ta del av en mans inre liv då han inte längre är norm och inte sitter på makten.
I stället sitter han på golvet med sin dotter i famnen i ett kvinnodominerande sammanhang och känner sig allt annat en självklar. Han skriver om raseriet som växer inom honom just då. Han känner sig förnedrad där han sitter på golvet och leds av en kvinna som han vill vara sexig och manlig inför, inte liten och feminin. Han beskriver hur han går runt på gatorna i Stockholm med en rasande 1800-talsman inom sig.
När jag gick runt på stan med barnvagnen och använde dagarna till att ta hand om mitt barn, var det inte så att jag tillförde mitt liv något, att det blev inte rikare, tvärtom blev det berövat något, en del av mig själv, den som hade med manlighet att göra. Det var inte med tankens hjälp som det blev tydligt för mig, för tankarna visste att jag gjorde det av utmärkt skäl, nämligen det att Linda och jag skulle vara jämställda i förhållande till vårt barn, nej ,det var på grund av känslorna, desperationen som tog över när jag på detta sätt pressade in mig i en form som var så liten och trång att jag inte längre kunde röra mig. Frågan var vilka parametrar som skulle gälla. Var jämlikhet och rättvisa parametrarna, ja, då kunde man inte säga något om att männen sjönk ner i det mjuka och nära. Inte heller applåderna det möttes av, för om jämlikhet och rättvisa var parametrarna, då var förändringen tveklöst en förbättring och ett framsteg. Men det fanns andra parametrar. Lycka var en, förhöjd livskänsla var en annan. […] I den klass och den kultur vi tillhörde betydde det att vi båda två tog på oss den roll som förr i den kallades kvinnorollen. Den var jag bunden till som Odysseus vid masten: Om jag ville göra mig fri kunde jag det, men inte utan att mista allt jag hade där. Så kom det dig att jag modern och feminiserad gick runt på Stockholms gator med en rasande 1800-talsman inombords.
Hur många så kallade moderna män går runt och känner så här, undrar jag. Vimlar det av rasande 1800-talsmän på Stockholms gator som kan förlora kontrollen när som helst snart? Stephan Mendel-Enks poäng i Med uppenbar känsla för stil är att på grund av att några få män är våldsamma kan resten av männen utnyttja den där bilden av att mannen alltid är en potentiell våldsman. Vi måste var varliga eftersom mannens vrede kan väckas annars. Lite som med björnen som sover. Vi ser därför till att ha ett samhälle som fortsättningsvis tillfredsställer mannens behov för att inte gör honom till det monster han innerst inne är. Ja, det ser ju faktiskt inte bättre ut. Bland annat Kvinna till kvinna-rapporten bekräftar ju det. Män ges plats och makt och får fortsätta härska.
Jonas Hassen Khemiri sa i morgonsoffan igår att normer är osynliga och att vi inte tänker på dem. Jag slutar här och överlämnar ordet till honom i stället.
