Det kan vara förvirrande det här med fördomar och föreställningar, när det är läge att lita på dem och när det inte är det. Jag har fördomar om olika saker. Antagligen fler än jag själv vet om. Jag vill inte kalla mig fördomsfull men skulle heller aldrig hävda att jag är fördomsfri. I min värld har fokuset ganska självklart lagts på att bli medveten om fördomar och jobba bort dem snarare än att agera utifrån dem.

Det svaga ljudet av varningsklockor som hördes i mitt huvud i början av juli när jag hyrde ut min lägenhet i andra hand ville jag därför inte lyssna på. Jag hade lagt ut min lägenhet på Blocket och en ung tjej ville gärna hyra. Vi skrev kontrakt. Hon sa att hon skulle semestra och läsa böcker på Fredhällsklipporna. Försynt och snäll var hon. Hon kom i joggingkläder och tittade på lägenhet, hon kom i joggingkläder och skrev kontrakt. Jag tog ingen deposition, var inte så noggrann, ville vara hyresvärden som inte tar överpris. Ville vara den där hyresvärden jag själv önskade mig när jag var tjugo, som inte kräver en orimlig deposition, som gör det möjligt att få bo till ett pris man har råd med, som inte misstänker. Den som inte misstänker en ung tjej från Warsawa för att vara prostituerad.

Men visst var hon prostituerad. Det var hon. Det är så sorgligt och det var ingen lätt nyhet att ta in i lördags när den kom till min kännedom. Med hjärtklappning for darriga fingrar över tangenterna då jag googlade hennes ena nummer. Ja, hon hade två nummer och ja det var en varningsklocka. Men ni vet, arbetsmobil tänkte jag. Hon sa att hon skulle läsa böcker och semestra. Sen skulle hon jobba lite också. Det lät så där avslappnat och skönt. Jag frågade inte med vad hon jobbade. Det hade jag gjort om jag hade varit lite mer social och pratglad de där dagarna i juli eller lite mer misstänksam. Hade jag googlat hennes nummer hade jag fått se bilder på den här tjejen där hon är så tillfixad och piffig att jag inte ens känner igen henne. Då hade jag också fått se en prislista. 2000 kr för en timme, 1500 kr för en halvtimme och 1000 kr för en avsugning. ”Jag är rolig och orädd. Ring mig redan ikväll”, skriver hon.

Den här annonsen finns på internet och den har dragit till sig polisens prostitutionsgrupp i Stockholm. De har sett en annons, de har lagt in ett span och en timme senare har de tagit fast en sexköpare. En torsk. I min lägenhet. Där har de träffat tre tjejer från Polen som säljer sex. Högst antagligen är de kopplade till en större organiserad människohandel eftersom det enligt Simon Häggström på polisens prostitutionsgrupp är mycket ovanligt att tjejer från utlandet agerar helt på egen hand. Kanske går 50% till en hallick som styr allt. Kanske från Polen. Men ingen hallick hade synt till.

De här tjejerna hade varit snygga, jättesnygga. Inga joggingbyxor då inte. De är unga och de hade dragit till sig många kunder och tjänat pengar på sex. I min lägenhet. I det stora hela, i denna enorma människohandel som pågår,  är det en liten grej att de skett just mellan de enda fyra väggarna som är mina och ingen annans. Simon Hägglund sa att de jobb prostitutionsgruppen gjorde i min lägenhet tyvärr bara är rutinmässigt arbete. Men i mitt lilla liv känns det inte bra. Inte alls bra. Prostitution sker någonstans där långt borta, inte i MIN lägenhet. Det är ingenting som jag bidrar till. Men nu har det hänt och jag kan inte sluta tänka på var den där tjejen är nu. Hur hon har det, hur hon hamnat i detta. Jag har tänkt att en känsla av att vara sviken av henne ska infinna sig men den kommer inte. Jag känner bara oro för henne. Enligt Simon Häggström, som för övrigt var guld att få prata med, mår majoriteten av de här tjejerna dåligt, de är trasiga. ”Vi ser bara elände”, sa han. Majoriteten av sexköparna är män med familj. Helt vanliga män har köpt sex i min lägenhet. Hemma hos mig, i min lägenhet.

Det är svårsmält. Det är ett uppvaknande. Det är lärorikt, på det dåliga sättet.