Som lärare jobbar man i ett system med ett rasande tempo. Det går inte att köra fast i det systemet. Det är som ett löpande band där dagarna går, lektioner och deadlines kommer, det stannar inte förrän det blir sommarlov och man ramlar ihop i en hög. Snubblar du på det där löpande bandet är det bara att kravla sig upp och hitta rätta takten igen. Både för rektorer, lärare och eleverna rullar det på i en faslig takt. Första året som lärare i den verksamheten var jag gång på gång förvånad över hur många beslut jag hann ta på en enstaka timme och hur saker och ting som först tedde sig omöjliga sedan föll på plats. Men aldrig utan att jag blev trött. Trött som fan blir man i det systemet ärligt talat.

I skolans strukturer kan det bli så ihopkört att det känns overkligt.

Nu har jag i stället kört fast. Tusen lösa trådar och ändorna av dem bara hänger här framför ögonen på mig. Jag lyfter trött armarna och försöker föra ihop dem men det är som en sådan där dröm när man försöker springa men benen är som spagetti. Man tar upp telefonen för att ringa och får inte ur sig ett ljud.

I våras fick jag förslaget att skriva skönlitterärt i stället för dokumentärt men innan avsändarna hann avsluta sina meningar sa jag ”nej! icke!”. Men fasen vad jag skulle vilja skarva ihop de här trådarna nu med min egen fantasi. Låta texten flöda ut på tangentbordet. Skriva sida efter sida. Göra klart och skåla i champagne!