Som lärare jobbar man i ett system med ett rasande tempo. Det går inte att köra fast i det systemet. Det är som ett löpande band där dagarna går, lektioner och deadlines kommer, det stannar inte förrän det blir sommarlov och man ramlar ihop i en hög. Snubblar du på det där löpande bandet är det bara att kravla sig upp och hitta rätta takten igen. Både för rektorer, lärare och eleverna rullar det på i en faslig takt. Första året som lärare i den verksamheten var jag gång på gång förvånad över hur många beslut jag hann ta på en enstaka timme och hur saker och ting som först tedde sig omöjliga sedan föll på plats. Men aldrig utan att jag blev trött. Trött som fan blir man i det systemet ärligt talat.
I skolans strukturer kan det bli så ihopkört att det känns overkligt.
Nu har jag i stället kört fast. Tusen lösa trådar och ändorna av dem bara hänger här framför ögonen på mig. Jag lyfter trött armarna och försöker föra ihop dem men det är som en sådan där dröm när man försöker springa men benen är som spagetti. Man tar upp telefonen för att ringa och får inte ur sig ett ljud.
I våras fick jag förslaget att skriva skönlitterärt i stället för dokumentärt men innan avsändarna hann avsluta sina meningar sa jag ”nej! icke!”. Men fasen vad jag skulle vilja skarva ihop de här trådarna nu med min egen fantasi. Låta texten flöda ut på tangentbordet. Skriva sida efter sida. Göra klart och skåla i champagne!
Jag är i spänd förväntan inför vad det blir. Det är väl inte för sent att ändra stil?
Känner igen mig i dina tankar, ligger på sängen och funderar hur jag kan känna mig så sliten o stressad dag efter dag… Måste vara tempot.
Diana>> Det är inte för sent att ändra men hur jag än gör är det här projektet svårt svårt svårt. Det lättaste för mig vore att falla tillbaka i rent akademiskt skrivande för efter sex år på högskola är det vad jag vant mig vid mest. Jag skriver på och ser vad det blir. Svackorna får komma och (förhoppningsvis) gå.
Jessika>> Det är tempot. Det tror jag iaf. Kom ihåg att du är på det där löpbandet och att det inte är du som får styra farten. Var snäll mot dig själv. Håll inte ribban lika högt på alla fronter för det går inte. Kram