Torsdagskvällar är särskilt fina kvällar hemma hos mig. Det lagas mat med lite större omsorg än andra vardagar, det blir vin till maten och om jag inte har mänskligt sällskap finns den lilla köksradion alltid där i stället. I kväll lyssnade jag på Sveriges Radio P1 som sände Kulturradion K1: Ung och fattig konstnär. Detta lyssnade jag med stor nyfikenhet på eftersom jag förra veckan fick tjänstledighet för hösten godkänt av min chef. Således går jag en fattig framtid till mötes. Jag söker stipendium men man vet aldrig hur det går med sådant och därför provar jag olika scenarion i mitt huvud. Jag har försökt romantisera bilden av hur jag dricker billigt kaffe på ett stammiskafé där de gärna bjuder mig på påtår. Med ständigt återkommande blodsockerfall och total ångest skriver jag bok och sedan är skiten klar till jul. Författarskap och konst ska vara ångestfyllt. Så är det bara.
Eller nej.
Ines har ingenting med skit att göra. Här ska minsann glada tankar och skrivande gå hand i hand. Därför målar jag upp en annan bild i mitt huvud. Den ser ut så här. Strukturerad som jag är gör jag en relativt hållbar plan för hur mina höstveckor ser ut. För det mesta skriver jag till vardags och gärna även lite på helgen. För att tjäna mitt levebröd, för den som känner mig vet att jag behöver äta mycket och ofta, ja och därför säljer jag tidningar, böcker och månadsmagasin i en trevlig butik någonstans i Stockholms innerstad. På så vis träffar jag kul typer och har anledning att klä om från nattdräkt till mer propra kläder även på vardagarna. På något vis lyckas jag skriva bok samtidigt som jag får ihop slantar till mat och annat som kostar men hör livet till.
Så får det bli. Ungefär. Jag är beredd att slita mitt hår för detta men hungrig ska jag då inte vara.
I radioprogrammet intervjuades, efter en poet och två musiker, slutligen en ung författare och hon var den jag kunde identifiera mig mest med. Inte för att hon är författare, för dit har jag långt, men för att hon såg ganska nyktert på det här med att leva utan pengar. Det går inte. Du måste tjäna pengar också och det gör du sällan som ny inom konsten, kanske aldrig, och därför jobbar hon som mentalskötare. Det kom dock fram, att Lydia Wistisen, precis som jag, insett att det är svårt att få tid för sitt skrivande, att det kräver stort fokus som sällan fås då du ska infinna dig på ett annat jobb parallellt. Sedan får hon frågan om hon tror att det är skillnad på hur killar och tjejer ser på det här med leva som fattig konstnär och svarar att hon tror att det spelar roll. Tjejer är uppfostrade till att vara duktiga och ta ansvar, tror hon. Men hon konstaterar också att hon själv ändrat uppfattning om detta då CSN började kräva tillbaka sina 400.000 kr i studielån. Även om hon drömt lite om det fattiga livet som konstnär så lägger hon till att ”nånstans så vet man ju att de har varit tvungna att nyktra till och sätta sig och jobba” och hon syftar alltså på kända fattiga författare.
Det gäller med andra ord att hålla sig lite nykter och faktiskt få något gjort.
Träffade i helgen någon jag skulle ha lust att kalla för ”författarkollega”, men det är verkligen att ta ut händelserna i förskott. Personen i fråga har i alla fall skrivit sin första bok och jobbar nu med sin andra. Ett av flera bra tips han gav mig var att helt kallt lägga upp ett kvantitativt mål för arbetsdagarna. Till exempel att två sidor text ska produceras varje dag oavsett om det är storartade ord eller ej. På så sätt tvingas man att skriva. Detta tips ska helt klart provas i sommar då allvaret börjar.
