Människan måste skapas på nytt och till den nyskapelsen skulle vi bidra. Vi hade inte för avsikt att göra det på annat sätt än genom våra böcker: det politiska livet tråkade ut oss, men vi räknade med att förhållandena skulle utvecklas i den riktning vi önskade utan att vi själva behövde lägga oss i det. Denna optimism delade vi hösten 1929 med hela den franska vänstern. Freden tycktes slutgiltigt säkrad, nazistpartiets frammarsch i Tyskland vara bara ett sekundärt sjukdomssymptom som man inte behövde ta på allvar. Kolonialismen skulle snart vara avskaffad: den kamp som Gandhi påbörjat i Indien och den kommunistiska agitationen i Indokina borgade för detta. Dessutom lät den ytterst svåra kris som just då skakade den kapitalistiska världen ana att detta samhälle inte skulle kunna hålla stånd länge till. Vi tyckte oss redan leva i den guldålder som för oss utgjorde historiens dolda mening, en mening som den skulle nöja sig med att uppenbara.  Vi var på alla plan totalt okunniga om verklighetens krav och stoltserade med att äga den ”absoluta friheten”.

Simone de Beauvoir närmare sig sina misstag i livet när hon ser tillbaka på sitt liv och sin tro under mellankrigstiden. Läsandes dessa rader igår natt försökte jag se mig själv och min tid lite tydligare. Jag spärrade upp ögonen, som för att se bättre, och tittade upp i taket en stund, blinkade med ögonen för att se riktigt klart. ”Det politiska livet tråkade ut oss”, ”nazistpartiets frammarsch i Tyskland var bara ett sekundärt sjukdomssymptom”, ”kolonialismen skulle snart vara avskaffad”, detta samhälle skulle inte hålla till stånd länge till. Den totala okunnigheten. Försökte applicera de här raderna på nuet utan att veta om jag blev klokare. Men visst känns det igen.

Ett nyhetsinslag som jag hade hört igår kom vagt till mig. Det var något om att man ska fråga de som inte röstar i kommunalvalet varför de inte röstar. Helst ska man gå till valurnan med dem och se till att de lägger sin röst.

Det låter väl bra men steget där emellan är väl att föra en diskussion kring vem man gör bäst i att rösta på? Just nu känns det extra viktigt för mig då jag på facebook gett mig in i en diskussion med en kommunpolitiker som sitter i en utbildningsnämnd. Denna kommunpolitikers tankar, åsikter och okunskap fick mig att tappa andan i förrgår kväll. Vad gör du i utbildningsnämnden, frågade jag faktiskt honom. För han verkar mest vara av åsikten att ALLT kostar pengar och det finns INGA pengar och barnen är föräldrarnas ansvar INTE  samhällets. Visst vill man satsa på barnen men när det inte finns några pengar, suckar han i sina inlägg.

Fel man på fel plats.

Simone de Beauvoirs ord från 1960 gör mig vaksam på vår egen tid.