Dagmar Ruin och jag håller på att lära känna varandra. Vi vill så gärna förstå och komma nära varandra men just nu är det problematiskt. Jag tycker hon är krigsromantisk eller kanske krigsnostalgisk snarare. Finns det ett sådant ord? Och det där patriotiska pratet om fäderneslandet. Med ett poetisk språk lägger hon fram sina minnen från kriget och ärligt talat blir jag ganska trött. Dagmar Ruin å sin sida känner helt säkert sig missförstådd. Självklart är det sårande när någon suckar och raljerar över det man skrivit. Jag vill inte ens tänka på att det samma händer mig och mina texter.
Vi är från olika tider Ruin och jag. Det är nog det som gör att vi har svårt att förstå varandra. Men jag vill verkligen förstå. Jag kanske ska sluta läsa delar av hennes texter högt med eftertryck och nära till skratt.
Men är inte alla relationer knepiga förresten? Inte alltid, men alltid ibland. I en artikel i Dagens Nyheter intervjuas ett gift par som valt att leva polyamoröst. Inte enkelt det heller. Klickade mig vidare från artikeln och hamnar på en sida där en person fastställer att polyamorösa relationer är synd. ”Människor behöver åter igen Jesus för att det ska bli sunda relationer, äktenskap och stabila familjer så att vi får ett tryggt och stabilt samhälle med människor som mår bra”, står det på sidan. Min första fråga är vem som kan anta detta gudomliga ledarskap och fastställa detta. Min andra fråga är om det faktisk är äktenskapet som är grundbulten i ett stabilt samhälle? Det finns många som lever ensamma i sin tvåsamhet, som blir slagna, sårade, illa behandlade, som skulle ha det så mycket bättre utanför det där äktenskapet.
På Statistikcentralen (i Finland) finns uppgifter om familjevåld som kommit till polisens kännedom och tyvärr hittar jag nu bara siffror mellan åren 1997-2005 men det är en dyster utveckling de visar.
Siffrorna ovan om familjevåld beskriver våld antingen mellan personer som bor i samma bostad eller mellan nuvarande eller tidigare familjemedlemmar. Drygt hälften av fallen gällde våld mellan äkta par eller sambor, dvs. våld i parförhållande. Av de 2 423 offren för våld i parförhållande var bara 270 män, 11 procent av offren.
En artikel i HBL förra veckan gjorde mig också alldeles vettskrämd, ett barn som dör är ett barn för mycket, men att så många barn dött i sin familj pga av våld. Sorgen man känner över det, alltså. Hittar tyvärr inte artikel just nu och kan inte länka.
Jag ifrågasätter inte äktenskap och familjebildning, för det tycks kunna fungerar. Många är nöjda och lyckliga i sin tvåsamhet med sina barn. Men jag tror inte att vi ska stirra oss blinda på äktenskapet om vi vill skapa och upprätthålla ett tryggt och stabilt samhälle. Det finns uppenbarligen en hel drös med människor som inte trivs i tvåsamheten och som inte vill ha barn. Blir det inte tryggare och stabilare om vi släpper på social kontroll, snäva normer och blir mer nyfikna och öppna inför olika sätt att leva? Vi skippar tvåsamhetstvång tycker jag.
Har fått så mycket information under de senaste dagarna om hur barn far illa att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera. I Sverige lever över 5000 barn med skyddad identitet. Främsta orsaken är våldsamma pappor. Vår lärare Ylva har fått träffa två tjejer som lever med skyddad identitet (går att lyssna på under P1 Barnen).
Idag hade vi en föreläsare som jobbat mycket med barnhemsbarn i Litauen, Ryssland och Sverige. Han konstaterade att alla gånger ett samhälle går in i en svacka av nåt slag så är det barnen som tar den största smällen. Några år efter att de forna sovjetstaterna föll (mitten och slutet på 90-talet ungefär) hade antalet barn som mist sina föräldrar pga. fatttigdom, alkohol och misär ökat med 50%. När jag hörde en del av upplevelserna han varit med om där trodde jag att jag sku behöva lämna klassrummet. Grät lite, bet ihop och stannade kvar. Det kom till all tur ljusglimtar efter det som pekar på att saker och ting är påväg i rätt riktning. Det är ändå hårt att ta att de här grejerna händer endast några hundra kilometer hemifrån under en tid när vi bekymmerslöst rumlat runt i Stallörsparken och levt the sweet 16. I såna stunder tänker jag ibland på att vi kunde ha varit en sovjetstat. Att det kunde ha varit vi som suttit fastbundna med korta rep i ”skamrum” som barn.
Förresten har du skrivit en massa bra inlägg på senare tid som jag inte hunnit kommentera. Fortsätt med det.
Spontant blir jag stum när jag läser vad du skrivit. Vill skriva något smart men den enda fråga som kommer upp är ”hur fan kan det hänga ihop att barnen blir misshandlade och förlorar sina föräldrar när det är tungt i landet?!”. Men det kanske inte är så långsökt. Usch.
Säga vad man vill om Ekenäs. Det var social kontroll på hög nivå där, det var det, men vi var ändå fria på så många vis och vi visste att vi skulle få flytta därifrån och komma tillbaka när vi har lust. Det är frihet.
Mm, Sovjetstat. Om vi hade varit en. Nä, det hade inte varit att föredra. Alls.
Skrivandet är ensamt, vilket är skönt, men det dyker upp en massa funderingar som jag bara måste få ur mig. Bra att du gillar dem!