Hösten 2012 skrev jag de första sidorna i bokmanuset som just nu i denna stund går i tryck och blir boken Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918. Jag minns att jag satt på kafé i Helsingfors och läste Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte den där hösten 2012. Det är läsning att tappa andan till.
I Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver Aleksijevitj om kvinnors upplevelse och arbete i röda armén under andra världskriget och hennes ord bekräftade för mig att det jag plitade ner i mitt manus var viktigt och relevant.
För vet ni hur sjukt det är? Jag som feminist hör den där patriarkala rösten inom mig. Jag hörde en röst som sa att det jag skrev i mitt manus inte var relevant och intressant. Det var inte den välbekanta självkritiken som talade, det var den patriarkala rösten. Den rösten lönar det sig att vara mycket uppmärksam på. Den kritiserar såväl hur du ser ut som det du skriver, tycker och tänker.
I Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver Svetlana Aleksijevitj att män har har sagt till henne att hon inte kan skriva om krig. ”Du har aldrig varit med i kriget”, har de sagt till henne. Det skriver Aleksijevitj i sina dagboksanteckningar från 1978-1985, som inleder boken om kvinnorna i röda armén.
Det var då det, kan vi tänka. Men fortfarande ifrågasätts kvinnors blick, kunskaper och perspektiv. ”[Män] släpper ogärna in kvinnorna i sin värld”, konstaterar Aleksijevitj i sin dagbok.
Men nu har Svetlana Aleksijevitj fått nobelpriset i litteratur. De som fortsätter att ignorera kvinnors historia och historieskrivning, de får det svårare och svårare. Jag ropar inte hej men i torsdags när Sara Danius (som 2015 är första kvinnan att utropa nobelprisvinnaren i litteratur) sa ”den vitryske författaren” just då ropade jag HEJ. Framför mig såg jag hur mansmanliga historiker tappade greppet om sin manshistoria. NU GUBBAR ÄR DET NYA TIDER!
I min bok om finska inbördeskriget visar jag på ett annat sätt att möta vår historia. När jag läste Aleksijevitj hösten 2012 fick jag se ett storartat exempel på hur ett sådant möte kan se ut. Efter det kunde jag dyka ner i Finlands 1910-tal med ännu större självklarhet. Med större tillit till mig själv och mitt berättargrepp försvann jag in i mitt arbete med inbördeskriget i Finland 1918.
