När jag hade fäst mig vid Anna Forsström, en av huvudpersonerna i min bok Projekt Ines, tänkte jag att hon inte kunde vara med i boken eftersom det redan fanns böcker där hon hade en plats. I några dagar gick jag runt och tänkte att det här var ju himla trist. Men sen kom jag att tänka på att hennes make Karl Harald Wiik fanns med i varenda en bok jag läste om inbördeskriget. Hans mötesanteckningar från den röda sidans inre krets citeras på tusen ställen. I det fallet hade det uppenbarligen inte uppfattats som att han fick för mycket plats.

Varför skulle då inte Anna Forsström få en plats i mitt manus trots att hon redan fanns med i andra böcker? Varför hade jag ens tänkt i de banorna? Jag insåg att patriarkatet hade talat till mig. Igen.

Patriarkatet kan få oss att tro att kvinnor får för mycket plats. Om en kvinna redan finns i en bok får det kanske räcka med det. Om kvinnor får lika mycket utrymme som män kan det upplevas som kvinnodominans.

Patriarkatet kan också få oss att anse att eftersom det finns kvinnor på viktiga poster inom t.ex forskning och ledningsgrupper kan slutsatsen dras att det inte finns något jämställdhetsproblem. Det kan sticka i ögonen att påpeka mansdominans eftersom det ju faktiskt finns kvinnor representerade. 

Kanske var det vad mannen som kom fram till mig igår på Bokkalaset i Ekenäs hade upplevt. Det vet jag inte säkert men hur som helst kom jag att tänka på att när jag säger att det var svårt att hitta material om röda kvinnor i Finlands inbördeskrig och att historieämnet är mansdominerat upplever vissa det som störande eftersom det ju visst finns böcker om röda kvinnor och eftersom det ju visst finns kvinnor som forskar och skriver historia. Så vad gnäller jag om?!

Samma irritation finns i kritiken mot vithetsnormen. Om det finns representanter för annan hudfärg än vit uppfattas det av vissa som att då är allt bra, då finns ingen anledning till kritik. Sluta tjata, hörs det även då. Men individnivån styr inte upp strukturerna så lätt.

Historieämnet är fortfarande mansdominerat. Vid historiehyllorna i bibliotek och bokhandlar slås jag av antalet mansnamn och samma gäller för läroböcker i historia som används i skolorna. Fler män än kvinnor nämns och synen på vad män och kvinnor åstadkommit är inte jämställd. Ojämställdheten finns kvar, vi är långt i från i mål. Kunskapssynen är patriarkal. Det män gjort anses viktigare och mer relevant än det kvinnor gjort. Trots att kvinnor finns representerade är strukturen ojämställd.

Min bok Projekt Ines är förhoppningsvis bara en i raden av böcker med annat perspektiv än den traditionella manliga blicken. Det är inte som att jag nu skrivit den enda boken. Det finns plats för en massa fler. Utrymmet är större.

I min kritik har jag  valt att vända mig till män som är historiker och påpeka att de är de som jag önskar ska bredda sina perspektiv när de skriver historia. Det finns kvinnor i historieböckerna och det finns kvinnor som skriver historia men jag vill inte peka på dem när jag för fram kritik mot mansdominansen. Men jag tycker att det är knepigt det här.

För när jag pekar på männen i min kritik kan det uppfattas som att jag nonchalerar de kvinnor som finns inom historieforskningen och historieskrivningen. Känslan är att hur jag än vänder mig så visar jag ryggen åt någon. Men det ska inte få mig att sitta tyst, jag vill ändå peka på problemen och vill då peka på männen.

En annan aspekt av detta som jag funderat på de senaste veckorna är att tidningar och media lägger fram min argumentation på ett annat sätt jag faktiskt själv lagt fram den. Jag följer med nyfikenhet hur andra rubricerar, citerar och refererar det jag sagt. För det visar var vi som samhälle står just nu. Det är inte mitt jobb att gå in och korrigera hur andra skriver och beskriver mina ord, bara om det är direkta sakfel förstås.

Summa summarum: Kvinnor är historiker, ledare, presidenter, forskare, ordförande osv. Fortfarande finns dock patriarkatet. Vi ska inte låta oss luras av patriarkala idéer som att om kvinnor finns representerade är problemet löst eller att utrymmet för andra än vita män är slut. Individnivå och struktur är två olika saker.