Nu när jag hunnit smälta premiärföreställningen lite tänkte jag skriva om några scener som etsats sig kvar hos mig. Bilderna från föreställningen är tagna av Chris Senn, hämtade från Karelias Facebook.
En favoritscen är när Ella/Anita skriver dagbok. Hon sitter vid ett tänt ljus och skriver. Scenen är snyggt gjord genom att hennes vänner på internatet också sitter på sin kammare och skriver dagbok i skenet av ett stearinljus. De skriver alla om Tönne. Vad han gjort och sagt, om han möjligtvis är kär i just ”mig”. Så fin scen!! Det som lyfter den här scenen till briljans är att i bakgrunden finns två ”nutidsfllckor” som chattar med varandra. Chatten kan publiken läsa på väggen bakom dem. Det är omöjligt att hålla sig för skratt då de skickar roliga GIF:ar till varandra och skriver om playern de kärat ner sig i. Det finns alltid en Tönne, oavsett tid och rum.
Scenerna mellan Ella och Tönne är favoriter också, men särskilt den då de tar en bild på varandra med varsin kamera, samtidigt. Den riktiga bilden från Tönne finns att beskåda i Projekt Ines! Den scenen har alltså utspelat sig riktigt på riktigt, på Grankullas internat där Anita Topelius var elever på 1910-talet.
Sen är scenerna då Ebba/Anna skriver sina brev till meningsmotståndare favoriter. Jag älskar att få uppleva dem på riktigt. Anna Forsströms arkivlåda vittnar om att det var så som det gick till. Hon skriver och stryker, skriver och stryker. Det finns massor av utkast till brev i Anna Forsströms arkivlåda.
Emilia Ekström lyckas också med konststycket att få fram hur vi människor kan vara dödskära och besitta intellektuell skärpa. I Projekt Ines skriver jag om hur Anna Forsström i sin dagbok är frustrerad över att hon beter sig konstigt när hennes förälskelse KH Wiik dyker upp i ett rum.
Den 9 mars 1918 skriver Anna:
Det är ägendomligt att jag ej kan komma över den nervositeten och skyggheten jag alltid känt i hans närvaro.
Ett dylikt uppförande måste förfalla honom avsiktligt och därför nyckfullt och konstigt. Också annars måste han ju ha dömt mig som nyckfull och en dylik företeelse måste ju ge stöd åt hans uppfattning. Och ändå finns det knappast något som jag avskyr så mycket som tjurskallighet, och för ett dylikt fall måste den ju ännu till synas alldeles omotiverad, bero endast av en nyck.
KH Wiik heter Herbert i Aderton och spelas av Riku Guttesen. Jag gillar hur Herbert tittar fascinerat på Ebba och kan se hjärnan som finns bakom den tillknäppta och nyckfulla person hon blir i hans närvaro. Det finns särskilt en scen där Emilia Ekström verkligen fick med sig publiken på premiären och det uppstod ett väldigt fint ögonblick som fick det att kittla till i magen.
Nu går jag och klurar på hur jag ska lyckas se en föreställning innan jag ser den allra sista föreställningen på Åbo Svenska Teater kl.18.00 lördagen den 10 februari. De spelar en föreställning kl.13 den 10.2 också, så den som vill åka till Åbo från Stockholm och se teater hinner med båten både dit och hem. TIPS!
