Jag rörs till tårar mer än en gång då jag tittar på dokumentären Farmors tatueringar om folkmordet på armenier och filmregissörens febrila försök att få svar på frågor om vad som hände hennes märkliga farmor. En farmor med obehagliga tatueringar på sina händer, som aldrig log mot sina barnbarn och med ett humör som de hade svårt att förstå sig på. Suzanne Khardalian reser runt i världen och möter kvinnor som hon hoppas ska kunna ge henne svar. Hon möter sin farmors syster som vägrar prata, som påstår att tatueringarna har med oskyldiga barnlekar att göra. Khardalians egen mamma håller sin dotters undran på avstånd första gången hon ställer frågor men sedan börjar hon berätta. Döttrarna sitter samlade runt sin mor som plötsligt eldar upp sig och sedan inser de sakta med tårarna rinnandes att deras farmor var mer än en arg tant. Det fanns en berättelse som hon hållit inne med.
Den där tystnaden, att hålla inne med sin historia, det kan inte vara bra. Jag övertygas ännu en gång om att det är rätt att gräva i historien, få reda på vad som hänt, tolka och förstå. ”Varför är det så tyst om det förflutna?”, frågar Khardalian sin faster. Det är skammen. Våldtagna kvinnor som håller tyst för att inte föra skammen vidare, men även tystnad talar. Vredesutbrott, kalla händer och stela leenden. En människa kan inte hålla inne med sina tankar och minnen. De måste ut på ett eller annat sätt. När de hålls tillbaka sipprar de ut ändå och ger sig till känna.
Kan någon förneka att vi alla bär på en historia som inte bara är vår egen? Kanske är det i ett individualistiskt samhälle svårt att se sin koppling till kollektivet och historien men det går att uppfatta ekon. Jag har hört ekon sen jag var barn och jag kan inte låta bli att försöka få fatt på dessa röster. Vad säger de egentligen? Vad är det som har hänt? Vad är det som är känsligt och förträngt? Precis som Khardalian vill jag veta och förstå lite mer om mig själv, kollektivet jag ingår i, vår historia, vad den har med oss att göra. För den har med oss att göra.
När kvinnan som är 104 år gammal berättar om sina minnen och hur hon förlorade sina föräldrar som barn, hon berättar detta samtidigt som hon brister ut i en förtvivlad gråt och säger att hon aldrig kan glömma, då känns det för en stund inte lätt detta grävande. Ska vi rota i det här? Ett tvivel ger sig till känna inom mig för en stund men ganska snart faller jag tillbaka i mina övertygelser. Vi ska rota. Vi ska också ge plats för kvinnornas oberättade historia, vad den än bär med sig. ”Det finns ingen plats för kvinnorna och deras öden”, konstaterar Khardalian. Men platsen finns. Det är bara det att för få berättar förlorarnas historia.
