Kvinnan som undantag, mannen som norm. För vissa är det ett irritationsmoment att det finns sådan som jag som ”gör en grej” av det här medan det för andra är upprörande att vår verklighet ser ut på det här viset. Men ytterligare ett exempel på hur detta tar sig är uttryck är statistik som finns på den finska Utbildningsstyrelsens hemsida. Jag tittar på statistiken över behöriga pedagoger och rektorer och får ett sådant där förbryllat ansiktsuttryck med dubbelhaka och veck i pannan när jag ser att det längst ut finns en kolumn med rubriken ”kvinnor”.
De första kolumnerna är befattningar som bland annat rektor och lektor. Näst sist kommer en kolumn för ”alla sammanlagt” och efter denna alltså ”kvinnor”. Detta är mycket märkligt, ja rent av fel. Att lägga fram statistik på det här viset upprätthåller mannen som norm. Den som är intresserad av sätta sig in i det här med könsuppdelad statistik kan exempelvis läsa i SCB:s publikation Könsuppdelad statistik – ett nödvändigt medel för jämställdhetsanalys (se med fördel på sidorna 36 och 63). I den framkommer poänger som att osynliggörandet av ett kön i statistiken gör att det som synliggörs uppfattas som problemgrupp. Undantaget, icke-normen.
Och på tal om det här med statistik och undersökningar som visar på skillnader mellan exempelvis kön kommer jag osökt att tänka på den intressanta elevenkät som Utbildningsstyrelsen i Finland har utfört. Den som visar att pojkar finner historia och samhällskunskap i skolan mer intressant än vad flickor gör. Däremot presterar inte flickor sämre i dessa ämnen. Undersökningen visar dock att prestationerna ser olika ut i finskspråkiga och svenskspråkiga skolor och även att föräldrars bakgrund spelar roll för hur eleverna lyckas.
I YLE Nyheternas inslag om detta lämnas skillnaderna mellan flickors och pojkars intresse därhän efter att det konstaterats att resultaten inte skiljer sig mellan könen. Jorma Kuusela, forskare på Utbildningsstyrelsen, tycker att vi kan vara nöjda med hur eleverna presterar men vill däremot problematisera det faktum att det ser olika ut beroende på finska och svenska skolor samt föräldrars utbildningsbakgrund. Jag håller med om att det är viktigt att problematisera detta, rejält.
Men det är inte mindre viktigt att fundera över varför intresset för ämnet skiljer sig åt mellan flickor och pojkar. Hur kan det komma sig? Jag är själv allt annat är förvånad och den som följt Projekt Ines en tid förstår säkert också varför jag inte är det. Historien och historieskrivningen genomsyras av androcentrism. Kvinnorna är bifigurer och undantag. Männen innehar huvudrollerna och sitter på makten. Självklart är det mer inspirerande för pojkar att ta del av historia och samhällsliv när det ser ut på det här viset.
När jag har läst Stig Dagermans novell Att döda ett barn med elever har det alltid uppstått en diskussionen kring barnet, vars kön aldrig avslöjas i texten. Är det en pojke eller flicka? Det intressanta är att flickor generellt säger att hen är en flicka och för pojkarna är barnet en pojke. Även jag själv minns att jag vid första läsningen var helt säker på att barnet var en flicka och att det stod svart på vitt i texten. Men det står ingenstans. Och visst är det intressant dels (förvisso baserat på min spontana ovetenskaplig kvalitativa studie) att vi identifierar oss med vår egen könstillhörighet och dels att könet är otroligt viktigt för oss.
Det framkom även då jag för några veckor sedan läste Jonas Hassen Khemiris novell Oändrat oändlig (ur Invasion) med min nuvarande etta. Vi får inte reda på ”jagets” och ”duets” kön vilket gjorde att största delen av tiden när vi diskuterade novellen gick åt till att spekulera och reda ut det här. Några elever löste smågruppsamtalet genom att sätta könsneutrala namn på karaktärerna. ”Vi kan inte diskutera novellen annars”, förklarade de.
Kön är helt klart viktigt för oss och just därför måste vi problematisera vår syn på kön och makt.
Trackbacks/Pingbacks