Äntligen påsklov och jag har tid att läsa senaste numret av Astra. Den som inte redan läser denna feministiska finlandsvenska tidskrift ska förstås börja nu med en gång.
I Astra läser jag Diana Eriksson Lagerqvists text ”Det här med att lyssna – en studie i narcissism” om vikten vid att lyssna och att inte narcissistisk ta åt sig om någon kritiserar människor du känner en gemenskap med för sexism eller rasism. Som när gruppen män blir kritiserade för sexism och vissa män ilsknar till och ropar INTE JAG, INTE ALLA MÄN. Näej, inte alla män, vem har sagt det och varför gastar du vill jag trött då fråga.
Eller som Diana Eriksson Lagerqvists andra exempel, när människor med vit hudfärg får höra kritik mot vithetsnormen på samma sätt blir rosenrasande för att de minsann inte själva är rasistiska. Nähe, men vad skönt. För då kan vi ju skippa prata om just dig, som kan svära sig fria från rasism och i stället fokusera på rasismen?! ”Vi kan och bör sträva efter att vara medvetna och pålästa, men vi kan omöjligt se och förstå exakt alla de gånger ruttna strukturer speglas i vårt eget beteende”, skriver Diana Eriksson Lagerqvist. Innan vi ropar INTE JAG MINSANN kan vi med andra ord fundera på om vi kanske ändå råkar vara påverkade av negativa attityder i vår omgivning utan att vi själva vill det.
Det andra jag tänker är att individualismen går bananas. Varför handlar allt om jag, jag, jag? Vi måste vakta på oss själva, för vi är alla otroligt påverkade av vårt stark individcentrerade samhälle. Vi behöver lära oss att balansera mellan att å ena sidan till oss själva och å andra sidan släppa oss själva, narcissismen.
I senaste Astra finns ännu en artikel som direkt handlar om hur just individualismen påverkar jämställdhetspolitiken. I ”Jämställdhetspolitiken – utgångspunkter och styrning” skriver doktoranden Vanja Carlsson:
Politikerområdets idémässiga utgångspunkter, alltså de underliggande tolkningarna och antaganden som politiken baseras på, har generellt sett under länge tid omförhandlats till att samstämma med en nyliberal samhällsmodell där själva begreppet jämställdhet har fyllts med ett innehåll som rört sig från ett mer omfattande samhälleligt mål om social jämlikhet mot mål om individuella rättigheter.
De här nyliberala idéerna tänker och stör jag mig ofta på. Det smyger sig på en utan att du ens själv märker det och här sätter Vanja Carlsson fingret på hur det tar sig i uttryck då det gäller jämställdhetspolitik. Hon menar att detta har gjort jämställdhetspolitiken ”mindre innehållsrik och mindre samhällspolitiskt verkningsfullt”. Detta tar jag till mig med en tung suck. Strukturella problem kräver strukturella politiska lösningar.
Ännu ett exempel på individfokus tycker jag vi kan se i litteraturvärlden. Bland annat programmet Babel sätter ALLTID författaren i epicentrum i intervjuer. Varför kan aldrig verket författaren skapat få stå fullständigt i centrum? En konsekvens av detta ser vi nu i läsningen av Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig. Jag släppte Horace och Ebba-grejen väldigt fort när jag läste och irriterar mig nu på att VARENDA recension och text om denna punktroman först måste käbbla sig igenom huruvida det är Horace och Ebba som är ”Han” och ”Hon”. Klart att EWB är inspirerad av sina tidiga äktenskap (hon har två bakom sig) men lika klart är väl att allt inte måste handla det. Förrän den dagen hon i så fall säger att ”jo detta är Horace och jag”.
Min egen bok Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 kan för övrigt kritiseras för individfokus. En recensent skrev något i stil med att boken är som en selfie. Jag tänkte mycket på detta när jag jobbade med boken. Först hade jag inte tänkt ha mig själv med, men sen blev jag, som många sagt och även uppskattat, ”den sjätte kvinnan” i min bok. Allt detta är förstås noga genomtänkt från min sida från den dagen då min redaktör uppmuntrade mig att ha delarna med mina reflektioner med i manuset. För att hålla mig kort om detta i alla fall en av flera orsaker till att min bok är som en selfie att jag ville visa och inspirera er som läser Projekt Ines till att dyka ner i historien just på det sättet som jag gjort. Eftersom det är så mycket mer engagerade och lärande än att sitta still i sin pulpet medan din historielärare rabblar och babblar.
Men ändock är ju min bok ett barn av sin tid tillsammans med sin författare. Helt klart.
Som lärare kan individualismen reta gallfeber på mig ibland då mina kära elever drabbas av den på ett sätt som både de själva och hela samhället förlorar på. ”Min egen vinning” kan vara ett argument de för fram till sin lärare när denne påpekar förseningar, skolk, ogjorda läxor och oinlämnade inlämningar. Först brukar jag (kanske i min enfald) argumentera för kollektivet, samhället, gruppen men ibland märker jag att för vissa elever biter inte dessa ord ett dugg och då måste jag gå på denna individcentrerade linje och be eleven tänka ett varv till kring sin egen vinning och försöka få hen att lita på att jag i egenskap av lärare självklart har en undervisning som alltid ger den enskilda eleven en personlig vinst.
Individualismen går bananas. Det är inte enbart bara av ondo men den har absolut sina faror och baksidor som vi bör vara medvetna om.
