Har lyssnat på senaste avsnittet av Magnus och Peppes podd. I första sjoket diskuterar de kritik i Svenskfinland. Ett ämne som engagerar mig väldigt mycket. För argh vad jag kan gå igång på att kritik så gott som alltid, just precis som Magnus och Peppe konstaterar, tolkas som ett personligt angrepp. Det finns otaliga exempel på när kritik sammanblandats med personliga påhopp.

Senaste exemplet tog jag del av en natt när jag försökte varva ner med Den finlandssvenska mediepodden (avsnitt 16) men i stället behövde stänga pga irritationen den väckte. Micaela Röman och Alex Fager diskuterar ramaskrit som uppstod när en välkänd mediepersonlighet skrev en statusuppdatering på Facebook där han påstod att bloggosfären är ytlig och drog slutsatsen att det har med kvinnor att göra. Kvinnor bloggar, alltså blir den ytlig. Om män hade bloggat hade bloggosfären varit mer genuin och ärlig. Han fick äta upp det här rejält och han föregick med gott exempel genom att konstatera att det var dumt skrivet samt att han hade lärt sig något av kritiken. En snygg och konstruktiv pudel.

I Den finlandssvenska mediepodden diskuterar Röman och Fager kritiken mot statusuppdateringen på det mest snusförnuftiga vis.

Beskrivningen av vad som hände är väldigt förenklad, vilket gör att den som missat händelsen som ledde till kritikerstormen kan tro att statusen var oskyldig när den i själva verket var väldigt nedlåtande och förnedrande.

Efter den slarviga bakgrunden säger Röman:

”Den som hade lite fläkt och lite bajs till handa så startade fläkten och satte fläkten där framför den, för att den skulle sprätta i ansiktet på Herr Aldén. För att så här kan man ju inte säga. Det är ju faktiskt illojalt mot Kvinnan”

Här tycker jag att uttryck i termer av Kvinnan luktar sarkasm mot dem som tagit illa upp och som blivit provocerade av statusen. Det blir ett trist ovanifrån perspektiv.

Efter det här framkommer det i alla fall att Röman menar att det är tolkningen och kritiken mot statusuppdateringen som bör problematiseras, inte statusen i sig. Det nämns mellan raderna att statusen uppenbarligen lyfte på locket till något som bubblat under ytan men i fokus står den shitstorm som den ledde till.

”Jag fick känslan av att man tyckte att det var jätteskönt att det var en offentlig person som i det här fallet Nicke Aldén som gjorde bort sig så här. För då kan man så att säga ställa upp honom på nån form av ett liksom anti-podie och liksom kasta skräp på honom och han blir liksom personifierad till den här som många uppfatta Nicke Aldén som att nu har vi den här idioten och nu ska liksom kasta ur oss allt och alla som känslor som ett förtryck har byggt inom oss och han ska liksom nu stå på offertavlan eller han ska liksom offras nu för alla män som inte är uttalat feminister är så dumma.”

Sen framgår att Röman tolkat att kritiken gått ut på att ge sig på Nicke Aldén personligen. Det hade gett mig mer om de i podden hade läst upp några citat från bloggar där kritiken blivit personlig, eftersom jag själv sett varken rubriker, ingresser eller text som gett sig på Aldén. Tvärtom såg jag bara kritik mot statusuppdateringen och varför den var förnedrande och felaktig.

Röman och jag måste läst hela olika delar av bloggosfären och the netz. För jag håller med det som Peppe konstaterar i sin podd dvs att det i kritik mot en text eller vad det nu gäller ofta leder till inlägg om hur varma, fina och genomgoda PERSONEN som uttryckt sig dumt är. Precis just så kommer de in och gör kritiken personlig.

Det här hände när Linnea Portin kritiserade sångtexten till ”Marry me” 2013, det hände när humorgruppen KAJ på Feministisk mediegranskning på Facebook blev kritiserad för ett avsnitt i sin julkalender 2014, det hände när jag själv kritiserade Radio Extrem i tidskriften Astra 2014. Det är så sjukt tröttsamt när de där inläggen kommer. Det förstör den konstruktiva diskussionen och flyttar fokus mot just person och från sak.

Och hur kan Röman uppfatta det som ”att man tyckte att det var jätteskönt” att Nicke Aldén var en mediepersonlighet? Det är ju JUST FÖR ATT han är det som en dum och kvinnoförnedrande status är upprörande och oskön som fan. Det är när en person man förväntar sig att ska uttrycka sig välgenomtänkt, att hen är analytiskt överlag som man verkligen bör agera och kritisera. En mediekändis når ut till en massa människor som ser upp till personen i fråga och tar till sig dennes åsikter. Römans tolkning får mig ännu en gång att känna att hon har ett ovanifrån perspektiv på dem som kritiserade statusen. Hon visar ingen förståelse för Aldéns maktposition och inte heller sin egen.

”Man blir så glad när man hittar nån man kan skjuta skarpt på”, säger Röman. BLIR GLAD?! Nej nej nej. Det är precis tvärtom. Kritiken mot STATUSEN var högst befogad. Jag läste statusen och blev fruktansvärt provocerad av den och ännu mer då en känd person stod bakom den. Det som stör mig i Mediepodden är alltså dels ovanifrån perspektivet och dels att vinkeln, att kritiken var enbart personlig, överdriven och obefogad.

Det som Röman kanske sammanblandar med glädje handlar snarare om en lättnad över att nedlåtande tolkningar och åsikter om kvinnors bloggande äntligen stod svart på vitt, så att det gick att konkret peka på dem. För den här typen av åsikter uttrycks ofta diffust och när man försöker få fatt på det påstår personer att de sagt något annat än det de just sa. När en medieperson dessutom uttrycker bör det finnas större utrymme att diskutera och kritisera det som sagts eftersom det inte är random stackars person, utan en person i sin profession. En person som är van att finnas i offentligheten, van att få kritik osv.

Sen kommer Röman i Mediepodden in på att ju mer övertygad du är om att du argumenterar för det som är rätt desto sakligare måste du vara. Här tänker jag att hon har rätt och diskussionen som de har sen är viktig om jag välvilligt ser den som att de vill påpeka att hatiska attacker mot personer är fel. Det skriver jag absolut under på. Men det stör mig att tonen är snusförnuftig och Röman och Fager har ett tilltal som kommer ovanifrån. Det blir en uppläxande ton i stället för analytisk och givande diskussion. De är så jobbigt överens dessutom, som att de har en mission att lära vanliga människor mer vett. De säger självklarheter som blir idiotförklarande för lyssnaren.

Det är det som gör mig irriterad, att de myndigt berättar hur det bör vara, hur saker och ting ligger till och att de är så ensidiga, att tilltalet är uppläxande.

Allt landar i att om de kritiska inläggen hade varit tänkta för papperstidning hade de av publicistiska skäl aldrig gått i tryck. ”För så där gör man helt enkelt inte”, blir sista orden i diskussionen.

I Magnus och Peppes podcast är tilltalet aldrig ovanifrån ner. Även om de jobbar med journalistik och media. Men kanske vill de i Mediepodden vända sig till folk i deras egen position och inte till oss vanliga mediekonsumenter?