Under arbetet med min bok Projekt Ines – Fem kvinnor i inbördeskriget 1918 har skräcken hemsökt mig ibland. Skräcken att kritiken ska vara så rafflande hemsk mot min bok. Att skriva om inbördeskriget 1918 och om feminism, i samma bok, det är förenat med en viss nervositet. Men mest har jag känt mig inspirerad, envis och självklar.

Det är intressant att få kritik. Jag pendlar mellan att lägga mig på rygg och nicka, hålla med, upprepa ”hon har rätt, hon har rätt”, till att sträcka på ryggen, rynka pannan och undra ”men hur har hon inte förstått, hur har hon inte greppat”. Mellan de polerna åker jag av och an, varje recension är en resa.

Jag landar dock i en känsla av tillfredsställelse. Min bok får uppmärksamhet, den blir läst, folk har hört av sig personligen för att berätta hur den väckt känslor och tankar, att de sträckläst. Wow liksom. Min bok bjuder dessutom litteraturrecensenter på utmaningar då de vill ha tematisk indelning och tydliga rubriker när jag erbjuder dem CREATIVE NON-FICTION.

Drabbad av hybris tänker jag: JAG ÄR JU FAN SOM EDITH SÖDERGRAN. Hon lämnade den bundna versen och skrev drabbande lyrik med ett eget magiskt grepp. Jag lämnar den traditionella uppstyrda bundna disposition och skriver drabbande äkta historia.

För fem år sen tog jag ett mycket medvetet beslut om att inte forska om kvinnor i inbördeskriget inom akademin. Jag ville inte låsas in i akademiska ramar och jag ville nå ut till en större allmänhet. Jag ville hitta min egen ton, mitt eget språk, mitt eget grepp. Dessutom är en av mina teser i Projekt Ines att jag inte ska behöva ha akademiska poäng i historia för att få undersöka, gräva, reflektera, tycka och tänka. Jag vill inspirera andra till att våga göra detsamma. Finlands historia är ett prestigeämne. Allt för många känner att de gör bäst i att sitta tysta och låta ”de som vet och kan” tala, diskutera, lägga ut texten, dra slutsatserna. Men med den kulturen stampar vi på ställe. Vi löser ingenting. Freden kommer aldrig till vår värld i ett sådant klimat.

Hbl:s recensent saknar Åbo Akademis forskning i min bok. Kritik om vad som saknas i en bok om inbördeskriget och feminism är ofrånkomlig. Men denna kritik har jag funderat extra på eftersom jag varit i kontakt med just de forskare på ÅA som nämns i artikeln. Då blir det ju högintressant för mig. I min mejlkorg finns korrespondens med samtliga av dem, en av dem hade jag ett väldigt bra möte med dessutom. Den forskaren ledde mig till Anna Forsström! En annan av dem fanns i manus men i en skrivprocess ryker text och faktiskt så rök en sådan del av manus. För att passa in i helheten. Men en anteckning jag gör för framtiden är att forskare kan vara anspråkslösa och att frågorna till dem kanske bör ställas på ett annat sätt. Inte säker på exakt hur. Jag tänker vidare kring detta samtidigt som jag är lika övertygad som förut om att jag vill fortsätta arbeta utanför akademin när det gäller Finlands historia, för att jag tycker det är så viktigt att samtalet och analysen inte stannar inom forskningen. Men det är också viktigt att forskningen når ut, är lättillgänglig och att forskare kommunicerar utanför akademin.

Projekt Ines hoppas jag kan vara en kontaktledning. Mellan åldersgrupper och mellan dem som säger ”oj jag vet så lite om detta” och dem som ”vet och kan”. Mellan dem med akademiska poäng och andra. Min förhoppning är att lärare ska läsa den med sina elever, lita på att elever inte behöver tydliga rubriker och teman, att de kan göra den analysen själva tillsammans med varandra och sin lärare.

Under tiden som jag funderar lägger sig hybrisen. Den är ju sällan långvarig. Kritiken smälter och det som betyder något, ger mig något, det blir kvar och följer med in i nästa skrivprojekt.