För några veckor sedan läste jag första delen i Petra Östergrens Porr, horor och feminister, jag läste delen om porr. Prostitutionsdelen lät jag vara men prioriterade annorlunda efter sexförsäljningshärvan i min lägenhet. Nu har jag läst bokens andra halva och grubblar över Östergrens resonemang. Det är bra att hon lyfter bortglömda aspekter för att visa att frågan är mer komplex än svartvit. Hon gör tydligt att det begåtts misstag i analysen av prostitutionens bakgrunder och följder. Hon skriver att sexsäljare har osynliggjort och objektifierats, att prostituerade inte ses som människor utan ”istället ser man den stereotypa bilden”. Man har missat den mångfacetterade människan.
När någon känner sig illa behandlad, missförstådd och osynliggjord är det förstås viktigt att ta det på allvar. Alltid. Det är bra att Östergren utmanar vår syn på prostitution. Kvinnorna som kommer till tals i boken säger att de inte vill vara ekonomiskt beroende av en man, de vill vara självständiga. Att sälja sex är ett jobb som de gillar och det passar deras sexualitet. Östergren menar att det finns en klassaspekt angående sexualitet. Arbetarklassens kvinnor är mer avslappnade i sin sexualitet medan medelklassens kvinnor har en romantiserad syn på sex. Hon skriver också att det finns en starkare koppling mellan yrke och identitet i medelklassen. Man är sitt jobb. I arbetarklassen är den kopplingen inte lika stark. Ett jobb är bara ett jobb. (s.218,219) Det är intressant.
Det är också intressant när hon diskuterar hur manlighetsideal, mannen som stark och kontrollerad, kanske kan ligga bakom att man inte vill se att sexarbete kan handla om mer än ren sex. ”Vad sexsäljare känner till och ser av män går tvärt emot den gängse heterosexuella mansbilden” , reflekterar Östergren och gör sedan kopplingen att ”när sex blir en ekonomisk process undermineras också den manliga fiktionen om samlaget som ett framgångsbevis”. (s.210,211) Detta sätter helt klart igång ens funderingar.
Kvinnorna som Petra Östergren lärt känna uttrycker att de vill bli respekterade. De upplever sig osynliggjorda och överkörda av radikalfeminister. Mot slutet av boken skriver hon: ”Här blir det tydligt vem som betraktar vem och vem som anser sig ha rätten till analyser och definitioner”, skriver Östergren och ”att kvinnan i prostitutionen på det här sättet reduceras till blott och bart sitt kön”. (s.294) Den aspekten är verkligen relevant men det innebär väl inte att det finns orsak att försvara prostitution? Försvara individer som känner sig kränkta – ja. Men varför ett försvarstal för prostitutionen?
Vi måste se till majoriteten, sa Simon Häggström när jag passade på att fråga honom om Petra Östergrens resonemang. Häggström poängterade att majoriteten av de prostituerade far illa, jätteilla, och att det är utifrån det man måste jobba. Jag har jobbat fem år med det här och har bara sett elände, sa Häggström.
Det som väckt Petra Östergrens engagemang att skriva Porr, horor och feminister tycks vara just det där fokuset på majoriteten och eländet. Hon skriver att hon vill visa en annan bild. Vi behöver säkert omvärdera en hel del föreställningar i frågan men menar hon att man missat att majoriteten av de prostituerade mår bra, ska lämnas i fred, att polisens prostitutionsgrupp ska läggas ner, att hallickar ska göra pengar på det, att vi ska se på det som vilket jobb som helst? Nej, på slutet klargör hon att hon är ute efter att feminister ska lyssna på de prostituerade, att sexsäljare ska få vara med när en annan etik kring ”sexual-ekonomiska överenskommelser” formuleras, att horstigmat ska upphöra och likaså att sexköpare inte ska straffas varken socialt eller juridiskt när de betalar en ”samtyckande, myndig person” för sex.
Det handlar alltså om att samtyckande, myndiga personer ska få sälja och köpa sex och att Östergren uppmanar till ett samtal om hur det ska organiseras på bästa sätt. Kanske bra, känner mig osäker dock, och mer engagerad i bekämpningen av det stora och uppenbara problemet dvs att det finns trafficking, elände och skit där människor utnyttjas och lever mer än trasiga liv, lever i misär.
Nej, heja prostitutionsgrupperna, vill jag ropa. Men Porr, horor och feminister har varit lite av en tröstebok för mig nu när sex har sålts i min lägenhet. Jaah, men kanske hon har det riktigt bra den där Rita (som hon kallade sig). Kanske hon valt det här heeelt själv. Sexarbete passar hennes sexualitet och hennes drömmar i livet. Men. Nej. De där tankarna tror jag inte ens själv på. Däremot har Östergren påmint mig om något väldigt viktigt. Att alltid se människan, att inte låta prostituerade förminskas till Horan. Jag ser nyanserna bättre. Jag läser mina sms från Rita igen och undrar vad hon gör nu.
