Min första morgon i Helsingfors. Utsikt över vattnet har jag. Skryt. Vänjer mig vid Vegas Helsingforsredaktion och efter en och en halvtimme känns det redan ganska bra. Solen skiner och jag ska snart ge mig ut i staden med Bland frihetshjältar och dollarfurstar av Dagmar Ruin Ramsay (1963) i väskan.
I dag är min sista semesterdag och jag har, som så många andra antar jag, en bild av att jag ska bli mer hälsosam och sluta upp med att avnjuta rödvin och kall öl i tid och otid. Träningen ska åter in i mitt liv också. Därav fyra nya träningsappar i min mobil och en försträckt vad. Haltar.
Nu börjar Ebba Witt-Brattströms sommarprat på Radio Vega. Ärligt talat vet jag inte om jag är redo att lyssna. Jag minns när hon gick genom skolbibblan på Södertörn för några år sedan och det gick ett litet sus genom huset. Hon syntes sällan där. Mig såg man där mest hela tiden, åtminstone mina sista tre år där. (Gick där i sex år och det är längre än jag gått på någon annan skola. Det är längre tid än jag ens bott i ett och samma hus.) Eller det är nog såhär, att jag ska lyssna för att få höra lite mer om hur hon tänker. Höra hennes egna ord. Artikeln om Witt-Brattström i HBL i våras gav mig bilden att hon är en elitist. Förhoppningsvis nyanserar pratet bilden av henne även om påorna för det absolut inte gjort det. I dem har hon mest kastat bensin på den där elden som skjuter både Finland och Sverige i foten.
EDIT: Se Andra morgonen i Helsingfors
