Mina föräldrar har lagt ut sitt hus till försäljning. Igår kom jag hit till huset för att bo några nätter och när jag stod här i tystnaden och alldeles ensam drabbades jag av en sådan sorg. Tårarna rann nedför min kinder och även om första tanken var att snörpa ihop gråten bestämde jag direkt att näej jag får gråta. Jag kanske till och med SKA gråta. Så jag grät. I flera omgångar.

Nu trycker tårarna på igen när jag skriver dessa rader. Med tårar på mina kinder drabbades jag igår av den stora tröttheten och la mig på soffan med en filt över mig, och grät igen. Somnade. Vaknade. För att återigen gråta. Sedan gick jag med röda ögon och handlade på vår närmaste mataffär Popsi i Ekenäs och träffade min farbror Anders där. Berättade för honom hur jag hade bölat i omgångar efter att jag satt min fot hemma i huset. Och så grät jag lite igen.

Men köp huset, sa mamma när jag berättade om tårarna för henne. Då skrattade jag i stället och tänkte på hur jag och min sambo, båda lika skeptiska till husköp och som helst glider in till stan på kaffe med en bok under armen i stället för att klippa gräs, hålla ordning på häckar som spretar, måla fasader och allt som jag inte ens kan föreställa mig att det innebär att äga ett hus.

Anders sa att min farfar Hilding menade att det är först efter fyra generationer som ett hus får ett mervärde. På en själslig nivå, som jag uppfattar det. Men så har ju hans släkt funnits på gården Backers sedan sent 1600-tal. Min farfar och jag har olika perspektiv och han skulle ju skratta gott åt att jag fäller tårar över ett hus som mina föräldrar köpte 1998. Men för mig var husköpet oerhört stort och viktigt. Vi hade bott i Snappertunaskogen sedan 1994 då vi kom från Västerås. I Västerås hade jag redan två år åkt buss ensam in till stan och till skolan, jag hade känt mig så fri utan att jag vetat om det. Kompisarna fanns sällan längre än några meter bort, på gården bredvid.

Huset vi bodde i på Erikslund i Västerås åkte jag och tittade på varje gång jag var tillbaka i stan. En gång ringde jag på och fick se mig omkring. Bastun hade de rivit ut och jag minns att jag var förbryllad över det beslutet. I det huset hade jag inte alls bott länge, men för en 12-åring som bott där i fem år var det ju ett halvt liv. När jag såg att huset var till försäljning igen tittade jag på bostadsannonsen många gånger i flera år efter åt. Sen hände det värsta. Huset brann ner. Jag kunde inte prata om det, jag ville inte prata om det, ville låtsas om att det aldrig hade hänt. Det var först fyra, fem år senare som jag kunde säga det högt. Mitt hus på Erikslund brann ner.

Idag står ett nästa identiskt hus på samma plats men jag åker aldrig dit och tittar på det. Det är ingen poäng med att titta på ett hus som inte är ”mitt hus”.

Farfar skulle förstås skratta åt mina hussorger och berätta om förmödrarna och förfäderna på Backers. För att ge mig perspektiv på tillvaron. Men då skulle jag berätta för honom att egnahemshuset i Ekenäs räddade mig ut ur skogen och gav mig friheten tillbaka. Äntligen kunde jag cykla till kompisar utan att dividera med mamma och pappa om när jag kunde få bilskjuts in till stan. Jag var 14 år och hade fjärilar i magen av stadslyckan i flera månader. Det var minnen av den känslan som framkallade mina tårar. Att ett hus som gav mig friheten snart inte är ”mitt hus” längre.