Det fina med antologier är att du kan börja läsa var du vill i boken. I mitten, i slutet eller i vanlig ordning från första sidan. Jag börjar sällan från början i en antologi. Det är lyxigt att få slippa det och därför tar jag chansen när den finns. I Adress: Helsingfors läste jag först Benedict Zilliacus text på sidorna 252-263. Han berättar om hur hans kärlek till staden växte under andra världskriget då han under permissioner levde med oron att det kanske var sista gången han strosade runt i Helsingfors. Bomberna föll över staden och han själv stred vid fronten.

Keskusta Centrum, stod det på skylten jag såg ett ögonblick för sent då jag körde in till Helsingfors från ett annat håll än jag är van vid sedan tidigare. Efter några kringelkrokar kom jag till samma korsning igen och en stund senare kände jag igen mig. Då kunde jag slappna av och frågade mig själv vad jag skulle säga på finska om jag var tvungen att få något ur mig precis just nu. ”Nå nyt se on kesä”, kom det ur mig. Synd att jag var själv i bilen för det kändes så spontant och lättsamt, lät så grammatiskt korrekt i mina egna öron, när jag sa det. Nå nyt se on kesä, upprepade jag.

Trots denna finskspråkiga framgång i bilen tänkte jag, när jag gick nedför Fredsgatan lite senare, att ”det här är inte min stad”. Mysiga hus och gator, glada ansikten, grönt och lummigt. Som i Stockholm ju, ändå denna spontana tanke från ingenstans om att jag inte hör hemma här. Kanske är det den osammanhängande finskundervisningen med glosförhör på random ord och den onda läraren som ingen stoppar som fortfarande hänger över mig. Men faktum är att det jag såg mest fram emot då vi flyttade från Västerås till Snappertunas skogar var att få lära mig finska. Ett nytt språk som dessutom talades i landet vi skulle bo i. De första två åren pluggade jag finska så att svetten rann och skrev faktiskt bra på proven.

Mina tankar avbryts då jag ser café Qulma, som är mitt mål, och jag känner mig nästan lite hemma. Här var jag förra året vid flera tillfällen då jag besökte Riksarkivet på Fredsgatan. De serverar tre olika sorters soppa till lunch och smaskiga tillbehör. Röror, bröd, frön. Personalen pratar så mycket svenska de kan och jag säger det jag kan på finska. Däremot har jag inte mod nog att konstatera att ”nu är det sommar”. Plötsligt känns frasen mer töntig än lättsam och trevlig. Lite som att i ett småprat i öknen säga ”och solen den skiner”.

Kjell Westö finns med i Adress: Helsingfors. Han skriver om hur han cirkulerat i stadens utkanter för att så småningom landa i innerstaden där han tänker ”jag hör inte hemma här, men visst kan jag trivas”. Och så, så ska jag förhålla mig till Helsingfors. I alla fall inledningsvis. Sedan får vi se.