På fredagens Bokkalas i Ekenäs pratade jag historieskrivning och inbördeskrig på invigningslunchen i bibliotekets entré tillsammans med Sture Lindholm (som skrivit ”Dramatik i småstaden – 18 månader i Ekenäs 1917-1918”) och moderator Janina Orlov. Orlov har översatt Sofi Oksanens böcker och är därav en beundransvärd person i mina ögon. Bilden ovan är tagen i pausen i programmet av fotograf Lina Enlund och finns i dagens Västra Nyland.
En tes som jag förde fram var att vår historia måste göras tillgänglig för fler än en liten klick personer som vet och kan, som anses vara kunniga nog att dra slutsatser och analysera. Om vi ska lära oss av historien måste historieskrivningen inbjuda till delaktighet och att fler diskuterar. Det ska inte krävas akademiska poäng.Watch movie online Logan (2017)
I min bok visar jag på ett exempel på hur man kan bjuda in i samtalet och jag hoppas att det inspirerar fler att skriva, undersöka, analysera och diskutera.
99% av dem som kom fram till mig igår var glada och ville läsa boken. Men det kom fram en man som jag tyckte verkade arg. Just en sådan man som jag tänkt på ibland då jag suttit och skrivit. Han hade Tuulikki Pekkalainens bok om röda kvinnor i handen och slog argt handen mot den medan han sa ”Här har du dom röda kvinnorna! Här finns dom sen, så att du vet!” Sen försvann han. Hade inte tid att uppfatta exakt vad han var ute efter där och då. Men om han menade att det jag skrivit redan funnits vill jag säga: Det finns plats för fler kvinnor som skriver och forskar, och även i böckerna finns det plats för fler kvinnor. (Får återkomma till den diskussionen i ett annat inlägg)
Det kom mycket publik och mitt hjärta slog lite för hårt just när programmet drog igång. Rampfebern bröt jag ner med ett gäng positiva tankar till mig själv och till slut gav den med sig. Det är ju jättekul att det kommer mycket folk och att vara i sin hemstad där många i publiken är vänner och bekanta. Men den kroppsliga reaktionen på situationen är minst sagt intressant att observera hos sig själv.
Mina föräldrar var på plats i publiken.
Efter invigningslunchen pustade jag ut och njöt av programmet på Karelia. Edith Södergrans och Helen Sjerfbecks sällskap ordnade ett fint program med både musik och diskussion.
Min kusin och konstnär Petra Lindholm diskuterade med poeten Heidi von Wright om hur de arbetar med ord och bild. Det var intressant att höra hur Petra Lindholm börjar sitt arbete med ord och går sen över till bild i form av film medan Heidi von Wright jobbar från bild till ord.
Sen klev ett nytt gäng på scenen. Mia Österlund, Sanna Tahvanainen,Ylva Larsdotter, Ebba Witt-Brattström och Johan Schulman. Sanna Tahvanainen gjorde tidigt klart att Edith Södergran och Helene Sjerfbeck inte ska tråttas ihop i samma roman och nu är vi fler som hoppas att Tahvanainen skriver romanen om Södergran. Hon har redan klart för sig att det ska bli en ”höghöjdsroman” eftersom Edith Södergran gärna satt på höga höjder. Det var ett smart och roligt samtal om Södergran och Sjerfbeck uppfattades på sin tid och i vår tid.
Samtidigt som jag satt i Karelias salong kände jag hur förkylningshuvudvärken slog till. Därför har jag sovit länge denna lördag men känner mig ganska skit som inte befinner mig på Bokkalasets program. Särskilt tidskriftens Astras program som pågår exakt just nu, om feminism i Svenskfinland. Ett ämne som engagerar mig. Men men, jag försöker ursäkta en lite trött gymnasielärare och debutant.
