Två av tre Ruin-böcker är nu lästa. Jaaaa!!!, vill jag ställa mig upp och ropa här på La torrefazione.
I slutet av Till Gröna Bataljonen I bygger Dagmar Ruin upp en kuslig stämning. Bataljonen vandrar i ett långt, långsamt tåg genom ett snöigt och kallt landskap. Det är krigsnostalgiskt men berörande. I öronen har jag musik som förstärker läsupplevelsen. Ett slags soundtrack.
Mörkt som i en säck. Man ser knappt en hand framför sig. Ser ej vem man möter; man känner först igen på rösten.
Och man anar, att där ibland oss smugit sig in objudna spejande gäster; tycker det är som funnes där lurande ögon ute i mörkret omkring, iakttagande ens minsta rörelse; tusende lyssnande öron uppfångande ens ord. Därför viskar man blott. Eller tiger helst. Det är en underlig stämning! Med bruset av dödens vingslag ute i mörkret, alldeles tätt över våra huvuden. Och så hungern. Och tröttheten. Och den gnagande dödstanken – den enda man har kvar att tro på fullt och fast. – – Det är en underlig, underlig stämning!
