På Svenska Litteratursällskapets arkiv idag hade jag en diskussion med min kontaktperson där angående upphovsrätt. Vi bollade lite hit och dit kring det där och hon skulle ta reda på hur det var med det materialet som jag jobbat med på sistone. Efter vårt samtal presenterade sig mannen som satt mittemot mig i bordet. ”Jag hörde att du nämnde Dagmar Ruin”, sa han nyfiket. Det visade sig att han skrivit om henne i en bok han gett ut och han hade precis som jag trott att henne är det väl ingen som funderar på idag.

Självklart drog jag fram mitt senaste Dagmar Ruin-fynd från väskan. Del ett av Till Gröna bataljonen. Mannen drog efter andan. Han drog efter andan när han fick se min bok! Förstå min känsla då. Nej, ni kanske inte förstår. Men tänk er att ni hade visat det mest eftertraktade av hockeykorten på skolgården på nittiotalet. Den känslan!