Midsommaren kom och med den semester. Eleverna har fått sina betyg, treorna blev studenter och har sprungit ut och lärarna har städat sina skrivbord. Nu känns allt det där redan länge sedan. Jag har officiellt semester till den 1 augusti, då jag äntligen ska få hänga med Ines. Enbart Ines. Det är nervöst och spänt. Det var 2009 som vi lärde känna varandra och enbart hade tid för varandra. Nu har det gått tre år och fler än Ines ska tas fram i ljuset. I bakhuvudet surrar ständigt en stor tankemaskin som enkom behandlar Projekt Ines. Den maskinen tar inte semester.

Sista veckan var vi lärare ensamma, utan eleverna, på jobbet. Vi städade inte bara våra skrivbord, mest hade vi kompetensutveckling och nästa läsårs kurser i fokus. Höjdpunkten, den veckan, var när Tove Leffler föreläste om Ann Charlotte Leffler. Tove Leffler har skrivit Den kärleken som berättar om Ann Charlotte Lefflers sista år i livet. Hennes resor genom Europa, vistelsen och kärleken i Italien, tråkmånsen till make hemma i Stockholm och hennes livs kärlek i Köpenhamn. Ja, en komplex kärlekshistoria. Så som kärlek är. Den är aldrig enkel, i så fall är den tråkig.Det har varit en gynnsam och fin läsupplevelse. Lika mycket som jag uppskattar att läsa om Ann Charlotte, uppskattar jag att läsa om Tove Lefflers konstateranden och iakttagelser av vår nutid. Vad har egentligen förändrats? En kvinna på resande fot får frågan ”reser du ensam” såväl nu, som då. När ska vi få gå säkra och vara lika värda?

Vissa saker förändras inte, eller långsamt, och varje tid har sina kännetecken. Tove Leffler belyste i sin föreläsning hur littteraturen i Sverige (och Europa) på 1880-talet präglades av diskussioner om kvinnors möjligheter, att få vara mer än mor. I efterhand kan det se ut som att författarna plagierat varandra kors och tvärs men trots Toves syrliga ton varje gång August Strindberg kom på tal hävdade hon att han INTE plagierat Ann Charlotte Leffler. Det var helt enkelt tidens anda att vända och vrida på manligt, kvinnligt, äktenskap och kärlek. Det är sorgligt att vi nu, 130 år senare, inte kommit längre än vi gjort. Fortfarande är vi låsta till snäva könsroller, där det finns män och kvinnor, två kategorier, inte fler, för ordningens skull. Men för frihetens skull då? (Många kämpar och försöker slå sig fria. Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.)

Redan när jag började läsa Den kärleken kände jag igen tänket. Det finns inte EN sanning, eller kanske det finns men den vet ingen vilken den är. Det finns perspektiv, det finns subjektiva sanningar. Så här ser jag på det. Jag vill gärna veta hur du ser på det. Jag är skolad in i den hermeutiska och reflexiva analysen och jag har antagit den för att jag tror på den.

Till sist, några sevärda tips. Det är många tanter i farten på SVT Play just nu. Se Kobras Tanten är den nya gubben. Om kvinnor som träffas och snackar sex på äldre dagar. Se dokumentären Kokvinnorna, om två mer eller mindre knasiga, maniska och fina systrar. Och sedan min favorit Palace Hotell. 93 år gamla Maja driver envist sitt hotell i Hultsfred. Hon bäddar sängar med precision, står i öppna fönster på andra våningen, vägrar släppa på sin auktoritet trots att syskonen knorrar. I allt detta hinner hon med att vara hopplöst kär och skriva kärleksbrev.