Det är fredag och det går otroligt trögt här hemma hos mig idag. Jag jobbar så långsamt att jag undrar om det ens är någon idé att jag fortsätter. Den senaste timmen har jag lyssnat på tredje avsnittet av podden Taxen & Terriern. Joanna Wingren och Sonja Ahlfors från teaterkollektivet Blaue frau pratar om allt möjligt och hittills mest om ämnen som intresserar mig. I det här senaste avsnittet var t.ex förväntningen om att kvinnor ska le på agendan. Normen om leende kvinnor hänger väl ihop med ett krav att vi generellt ska vara positiva också? En man pekar med hela handen, uppfattas som tydlig och bra ledare, medan samma beteende hos kvinnor uppfattas som tjatigt, negativt och ältande. Det gäller att vi ler och är positiva om vi vill bli lyssnade på.
I andra avsnittet av Taxen & Terriern pratade Joanna Wingren och Sonja Ahlfors om att män har helt andra möjligheter att använda sin kropp i jämförelse med kvinnor. Kvinnokroppen är antingen sexig eller osexig. Det är de två alternativen som finns för vår kropp.
Det är fruktansvärt tröttsamt. Le och vara sexig.
Det var väl i den fållan jag förpassades när jag förra fredagskvällen fick ett fb-mess från en manshistoriker* som började med ”Hej Tårtsmulan!”. Mattheten jag kände när det dök upp där på min mobil, på en uppsluppen hemmafest. Minnen från andra gånger jag fått hitta strategier för dylika situationer dök upp. En lust att svara i versaler att jag har för fasen skrivit en bok om inbördesskriget, vi är kollegor, kalla mig för fasen inte tårtsmula om du har ett ärende till mig just denna FREDAGSKVÄLL. Jag minns inte ens längre frågan som följde, jag minns bara tårtsmulan.
Vad är grejen med män som inte har koll på hur de för sig? Varför ska jag behöva sätta gränser åt en vuxen man? Varför ska det kännas som att det är JAG som gör honom obekväm oavsett hur jag löser den där situationen, när det är han själv som är obekvämligheten personifierad?
En gång satt jag i ett personalrum när en manskollega kom fram och började segla runt bordet där jag åt min lunch. Han hade ett ärende, det märkte jag direkt. Men i stället för att framföra sitt ärende började han prata om hur fin min tröja var, hur vackert mitt hår låg etc. Det satt folk utspridda i rummet men det var totalt knäpptyst där, förutom manskollegans trams om hur fin jag såg ut. Det blev obekväm stämning. Jag frågade: ”Vad vill du? Du har ett ärende. Säg det bara.” Senare samma dag fick jag höra att manskollegan berättat hur stenhård jag var och hur underligt det var eftersom han hade varit så snäll mot mig. Hur kunde det bli så himla fel…?!
Fredagens tårtsmulemeddelande nonchalerades. Med talande tystnad markerade jag gränsen den här gången. Manshistorikern behöver inte höra av sig nu med meddelandet att han är ledsen, att han inte förstod, eller vilka ursäkter det nu kan finnas. Från och med nu vill jag slippa sätta gränserna och har ingen lust att diskutera just detta meddelande vidare. Ändra stil bara.
Två dagar senare fick jag ett nytt meddelande av samma man och då var tilltalet helt i sin ordning. Då svarade jag. Svårare än så är det inte.
* Jag använder mans- här i stället för epitetet manlig. Vi använder orden manligt och kvinnligt lite missvisande enligt mig. Kvinnor kan vara manliga, män kan vara kvinnliga. Jag vill poängtera att det var en historiker som är man. Men med ”manlig” kan det det facto vara en kvinna. Jag vet att vi brukar orden så att vi säger manlig när vi menar man men just idag är jag inte på humör att gå med på det.
Trackbacks/Pingbacks