Men varför dessa inlägg om att vi överdriver vad vi är och har varit med om?! Jag tror patriarkatet viskar i era öron utan att ni förstår det själva. Jag börjar koka i kroppen av att läsa de här ”var nu försiktiga, överdriv inte”-inläggen. Jag inser ju att ingen av er är med i kvinnoseparatistiska grupper på Facebook där ni under veckan har kunnat läsa om alla dessa erfarenheter av våldtäkter och grova övergrepp som kvinnor nu modigt delar med sig av. Ingen ska behöva dela med sig av det på öppna arenor. Vi måste få tala om det i skyddade miljöer där vi litar på varandra. Och det är fantastiskt hur kvinnor även fast vi är helt nya för varandra, öppnar oss ärligt och utlämnande i våra samtal. Det är där vi vågar berätta det som på riktigt känns och vad som verkligen hände. ATT det hände. För övergrepp och kränkningar vill vi varken ha erfarenhet av eller berätta högt om. Det är obehagligt. Du vill bara glömma och gå vidare.
Ni som nu manar till försiktighet har väl antagligen INTE fått det där jävla brevet på posten om att ditt fall läggs ner pga finns inte tillräckligt att gå på? Eller suttit hos polisen och berättat vad ni hade på er, vad ni sov i, hur mycket ni alkohol ni hade druckit, hur väl du kände den där killen? Men om ni lyckligtvis inte har de erfarenheterna tycker jag ni ska tänka er in i hur det är att leva med en eller flera sådana erfarenheter.
Så snäll tänk efter hur nu vill vända och vrida på den här #metoo-kampanjen. Det är så OTROLIGT mycket sorgligt som kommer upp i den här kampanjen och många har nog fått upp minnen som begravts långt där nere i djupet av våra liv. Andra har haft dem nästan uppe på ytan men aldrig berättat för någon om när ett finger tryckts upp i underlivet, eller om killen man är kär i som plötsligt hållit fast och tryckt sin penis mot rumpan. Och hur många kvinnor har egentligen vaknat upp av att en kille tryckt sin penis mot henne eller haft den i henne?! Det är skrämmande många.
Vi har haft flera liknande kampanjer runt om i världen men denna har äntligen tagit fart på riktigt. Hur kan vi då på bästa sätt hantera allt detta så att vi faktiskt KOMMER VIDARE? Vi har världens chans att komma framåt nu men det gör vi INTE om övergrepp nu IGEN ska ifrågasättas om de var så farliga. En vanlig fråga från omgivningen vad gäller övergrepp kan nog vara om det vara så farligt, kan det verkligen klassas som övergrepp? Ofta är det allra först den utsatte själv som ställer de kritiska frågorna.
Patriarkatet har en tendens att viska i våra öron. Internaliserat förtryck är en del av maktstrukturerna. Omedvetet eller medvetet lyckas patriarkala tankegångar ta sig in i oss. För som jag skrev i går har vi tusentals år av #metoo och lika många år av patriarkat. Ingen av oss är skonade av effekten av det.
Ni som är kritiska och tvivlar kan hellre lägga tid på att höja kunskapsnivån istället för att skriva statusuppdateringar eller publicera förminskande texter. Sök fram statistik, läs rapporter, ta del av dokumentärer på ämnet etc. Läs Katarina Wennstams ”Flickan och skammen” och ”Ingen riktig våldtäkts man”. Gör något vettigt!!
