Veckans tsunami av #metoo har susat ingång många tankar. Några av dem rör sig förstås om dem som nu förminskar kvinnors erfarenheter av våld och sexuella övergrepp. De kan med fördel läsa litteraturvetaren Sigrid Schottenius Cullheds Under strecket i SvD som visar att det vi försöker peka på och komma åt är en flera tusen år lång historia av övergrepp, våld, rädslor och tystnad.
Varför ska de ambitionerna alltid störas av röster som kör diskussionen rakt i diket med ett ”det här gäller bara några få” och ”överdriv inte!!”? Som att jag som vit skulle förstöra varje diskussion om rasism med att säga ”men hej jag är vit och inte sån och var försiktig nu så du inte överdriver och blablabla”. Det är så sjuuuukt irrelevant och dödar ett viktigt samtal som kunde fört oss vidare och framåt. Men istället kör vi i diket igen och igen, för att stanna där tusen år till!
Schottenius Cullhed skriver:
”#Metoo-flödet grundar sig i självupplevda händelser och några sådana direkta vittnesmål finns inte i den antika litteraturen. Däremot finns det katalogartade, tragiskt upprepande och i kraft av sitt antal överrumplande listor av våld och kränkningar mot kvinnor. Livius och Ovidius texter har förmedlats på skolor, universitet och museer i två årtusenden. De har tjänat till att problematisera, försköna och föreviga ett mönster för relationer mellan män och kvinnor, våldsverkare och offer. Idag påminner deras verk oss också om att det bakom alla som nu gör uppror med ”jag också” finns en världshistoria fylld av tystade röster.”
Trackbacks/Pingbacks