En liten glimt in i mitt huvud denna måndagsförmiddag: Facebook påminner mig om att det faktiskt blev en bok en gång. Jag sitter nu med något (massor av trådar och ett kaotiskt material jag organiserar och söker röda trådar i) som också ska bli det men kan lite sakna att ha sextiofyra elevögon som ständigt med sina blickar ger mig respons på om det jag gör funkar eller inte. Nu sitter jag helt ensam och får inte respons från någon. En känsla av att hänga löst. Det är också befriande tyst. Vill ju inte ens ha andra ögon nu heller för det räcker nog med mina egna kritiska blickar och tankar. För att. Jag jobbar på. Det går framåt. Och bakåt. I sicksack. Finns ingen stig att gå på och det är ju det som är poängen.
